Arkitektur

Helena Kåberg är arkitektur- och designhistoriker, fil dr i konstvetenskap och intendent på Nationalmuseum. Vi bad Helena att ta sig en närmare titt på Liljevalchs arkitektur. Läs om vårt hus som sammanför tradition och det radikalt moderna, den antika romerska villan och föraningar om funktionalismen.

Liljevalchs konsthall stod färdig 1916. Byggnaden ritades av arkitekt Carl Bergsten (1879-1935) som fick uppdraget efter att ha placerat sig på delad första plats i en arkitekttävling. Tävlingsjuryn tilltalades bl. a av det svängda koppartak som i juryns utlåtande karaktäriserades som "omisskännlig djurgårdsarkitektur". 

Klassiskt formspråk och det radikalt moderna

Det svängda takpartiet kan kanske ses som festlig arkitektur passande för Stockholmare som behöver rekreation. Men främst för byggnadens proportioner och yttre utsmyckningar - pelarraden mot Djurgårdsvägen, ingångarnas skulpturala portiker och den i en nisch på entrégaveln inplacerade bysten av donatorn Carl Fredrik Liljevalch - tankarna till antikens byggnadskonst. 

När offentliga museer började byggas i västerländska storstäder under 1800-talet fick ett klassiskt formspråk stå som garant för att det i byggnaden visades betydelsefulla och kulturbärande objekt, och Liljevalchs är ett exempel på det tidiga 1900-talets klassiserande arkitektur.  

Även om byggnadens historiska förebilder är tydliga var konsthallen när den uppfördes en mycket radikal konstruktion med en pelarstomme i armerad betong som förhållandevis ogenerat redovisades i fasaden.

Liljevalchs arkitektur står sålunda på gränsen mellan tradition och det moderna. Ännu var tiden inte mogen för funktionalismens estetik, men det klassiska formspråket har reducerats och den moderna betongkonstruktionen accentuerats.  

Utifrån kan konsthallens stora släta fasadytor upplevas avvisande. Den som tar steget in bjuds dock på en fascinerande arkitektonisk upplevelse. Som besökare lämnar man den något röriga stadsbilden med bilar, bussar, asfalt och refuger och förflyttas till en stillsam och rogivande miljö. 

Konsthallens första utställningsrum är den stora skulpturhallen. Här gör vita väggar, högt i tak och överljus från sammanhängande fönsterband att gränserna mellan ute och inne suddas ut. Skulpturhallen är ett stenlagt torg och utmed ena långsidan löper en skuggande arkad.  

Vid ena kortsidan bildar en stentrappa med svarta smidesräcken fond. Vyn av den brant klättrande trappan tycks vara som hämtad ur en gränd i ett kuperat, äldre stadslandskap. Ursprungligen tog trappan besökarna upp till caféet Vinstuga.

Innan restaurang Blå Porten stod klar i trädgården på konsthallens baksida kunde besökarna här få sig till livs ett glas vin, kaffe eller te och smörgås. Idag är Vinstugan stängd, men den vackra trappan har alltjämt en viktig funktion då den vid invigningar och andra tillställningar fungerar som talarstol eller scen för musiker och artister.

Ljus och illusion

Dagsljus är viktigt för illusionen att skulpturhallen är ett utomhusrum. Ljus kan dock verka nedbrytande på många material och beroende på vad som visas i salen är det ibland nödvändigt att avskärma dagsljuset. Möjligheten att stänga ute ljuset kan även vara själva förutsättningen för vissa utställningsscenografier och arkitekt Carl Bergsten ordnade för mörkläggning med hjälp av lösa fönsterluckor. Tack vare en mycket generös gåva har hallen 2008 dessutom utrustats med nya tekniska möjligheter för visning av projicerade bilder och film.

Eftersom det innan de offentliga museernas tid främst var i storslagna hemmiljöer som samlingar av olika slag exponerades, hämtades förebilder till museernas planlösningar från palats och grandiosa villor. Liljevalchs plan påminner om den antika romerska villans, och innanför skulpturhallens arkad finns en utställningssal som liknar ett atrium omgivet av mindre rum. 

Konsthallens tydliga rumsdisposition gör att man lugnt och otvunget kan röra sig mellan rummen. Det är högt i tak men tack vare en låg och mörk träpanel skapas intimitet och mänskliga proportioner. Ljuset bidrar även till att skapa en rofylld miljö, nästan oavsett av vad som för tillfället visas i rummen. Salarna får alla dagsljus via franska fönster, lanterniner, högt placerade fönsterband eller glastak. 

När Liljevalchs grundligt och varsamt renoverades 1997–98 lades särskilt stor möda ned på att återskapa den ursprungliga ljusmiljön, och där modern teknik var nödvändig har man nogsamt försökt dölja installationerna.

Det vackra och indirekta överljuset gör Liljevalchs till en av landets förnämligaste utställningsmiljöer. Utställningsrummen i byggnadens innersta är de mest intima, och ursprungligen leddes besökare härifrån direkt ut i den luftiga portiken mot söder och den skyddade trädgården med servering.  

Precis som fasaden mot norr visuellt antyder, transporteras besökaren från en tid där man uppför konkreta fackverkskonstruktioner i betong till en sinnligt muromgärdad lustträdgård bortom tid och rum.

Nya tider, nya anpassningar

I samband med renoveringen inreddes även en ny butik, ett uppdrag som gick till arkitektkontoret Claesson-Koivisto-Rune. Dåvarande konsthallschef Folke Lallander beställde en butik med plats för "250 vykort, 10 affischer, 4 kvadratmeter böcker och en kassadisk". Ett krav var även att butiksinredningen, utan att göra permanent åverkan på den ursprungliga miljön, tydligt skulle skilja sig från Bergstens rum.

CKR:s lösning blev att i rummet intill entrén ställa in något som skulle kunna liknas vid en butiksmodul. Genom kvadratiska öppningar i modulens tak gör sig Bergstens arkitektur påmind. Öppningarna släpper även in överljuset i det till synes tillfälligt uppslagna försäljningsståndet. Butiken är enkelt och ändamålsenlig med välordnade fack och hyllor för varuexponering. Men rummet är också en paradox med form även för formens egen skull. Framför allt är modulens tak en spännande och välgörande kontrast till butikens fyrkantiga varor och rader av vykortsfack.

Lösningen har dessutom en spännande temporär kvalité som förhöjs av att modulen tycks befinna sig i ett stadium av montering eller demontering.

Detta rum i rummet, tillverkat av industriellt framställd björkplywood, liknar en komplicerad flyttkartong som visade sig vara allt för svår att korrekt fälla upp eller ihop.  Istället för att läsa instruktionerna på lådan tycks en tillfällig lösning på problemet ha blivit att lämna delar av kubens sidor öppna, och eftersom modulen inte verkar kunna hålla ihop av egen kraft har stabiliteten säkrats med hjälp av vajrar fastsatta i taket.

Liljevalchs konsthall är som byggnad betraktad i stort sätt intakt bevarad sedan 1916. Den mest påtagliga men varsamt utförda förändring är den nya huvudentré som alla besökare - oavsett funktionsförmåga - ska kunna använda. Husets stentrappa har byggts om och kompletterats med en långsträckt och svagt lutande ramp samt en utanpåliggande hiss.

Denna uppgradering av konsthallen har skett tack vare det unika tillgänglighetsprojektet Värdig entré, ett samarbetsprojekt mellan Stockholms stad, Statens fastighetsverk och EIDD Sverige/DESIGN FÖR ALLA.SE. Projektet handlar om konkreta lösningar för hur kulturhistoriskt skyddade och känsliga byggnader ska bli tillgängliga för alla med hjälp av estetiska och innovativa insatser.  

 


Helena Kåberg är arkitektur- och designhistoriker, fil dr i konstvetenskap och intendent på Nationalmuseum. Bland annat  är hon redaktör och medförfattare till boken "Modern Swedish Design: Three Founding Texts" som publicerats i samarbete med Museum of Modern Art i New York (2008).    

Liljevalchs öppettider

Liljevalchs har stängt för renovering och grundförstärkning. Administrationen finns under tiden på Nybrokajen 2.

Vårsalongen 2017 hålls i City, på Malmskillnadsgatan 32, och öppnar onsdagen den 11 januari. Öppettiderna då blir måndag–torsdag kl 12–20 och fredag–söndag kl 11–17.

» Utförlig besöksinfo

Om Liljevalchs

Välkommen till Liljevalchs – Stockholms vackraste utställningsmiljö! Här visar vi konst och form i minst fyra stora utställningar om året.

» Läs mer om Liljevalchs