Bänkarna som försvann

Konstnären Dan Wolgers korpade två av Liljevalchs bänkar och debattens vågor gick höga...

Liljevalchs bänkar, ritade av husets arkitekt Carl Bergsten, har blivit konsthallens mest kända föremål genom Dan Wolgers medverkan i grupputställningen "Se Människan" (1992–1993). Medierna följde hans "bänkstöld" med stort intresse och debattens vågor gick höga.

Bortförandet av två av konsthallens bänkar var i själva verket en konstpolitisk handling, där Dan Wolgers protesterade mot konstnärers i allmänhet låga utställningsarvode. Istället för att bidra med något till konsthallen så tog han något för att inte gå med ekonomisk förlust vid sin medverkan i utställningen Se människan.

För att göra en lång historia kort – Dan Wolgers lät sälja bänkarna på Stockholms Auktionsverk vilka köptes av en frisersalong i Stockholm. Han polisanmäldes av två privatpersoner, fick villkorlig dom och 60 dagsböter men sålde dokumentet med delgivningen oöppnat till sin gallerist i Norge.

För den modesta summa som Wolgers fick ut från bänkauktionen köpte han en fax till sin ateljé, alltså en både praktisk och ekonomisk investering i hans konstnärliga verksamhet.

Utställningens intendent Philippe Legros kunde absurt nog stolt visa upp konstnären Dan Wolgers "stulna bänkar" på utställningen Se människan för en publik som faktiskt gärna ville se dem. Och salongen erbjöd så småningom konsthallen att köpa tillbaka bänkarna.    

Dan Wolgers om "bänkstölden" i en intervju från 2001 *

"Liljevalchsgrejen var mer en konstpolitisk grej än någonting annat. Det är nämligen så att när man blir tillfrågad om man vill ställa ut på konsthallar så får man väldigt liten ersättning för arbetet. Och det kan man ju tycka vad man vill om men det är i alla fall så att alla sådana där utställningar ger ett väldigt minus i kassan. Så man har inte råd att delta, man blir ruinerad. Och om man som konstnär säger att "men det går inte, jag har inte råd, kan man inte få någonting betalt?" så får man svaret att "nej men du måste ju se det som reklam för dig".

Men det är en totalt värdelös reklam eftersom man oftast inte säljer någonting ändå. Det medför att det hela blir som någon sort mystisk prostitutionutan ersättning, vilket på ett sätt är en djupt omoralisk position för allainblandade – både för konstnärer, arrangörer och besökare. Då kan man ju säga, att det är ju frivilligt, att man kan avstå. Men avstår man då får man ju ingen möjlighet att komma ut.

Hur som helst är det så att man nästan alltid blir skuldsatt efter att ha varit med på en sådanutställning och ändå förväntas man vara jätteglad. Och det kan man ju förvisso vara över att få någon form av uppskattning men man kan liksom inte leva på det. Alla på konsthallen oc h andra berörda får ju betalt – de har lön. Vad skulle de säga om man sa att "nä men du, det är ju reklam för dig att du får visa framfötterna på jobbet". Det går ju inte.

Detta är en starkt bidragande orsak till att jag väldigt sällan har deltagit inågonting, för jag tycker att det är omoraliskt, och att alla utsättervarandra för bedrägeri . Sedan kan jag inte säga att jag är konsekvent kring det, men jag avstår gärna.

I det här fallet med Liljevalchs och samlingsutställningen "Se människan" så var det samma sak. Man ficknågon liten summa, jag minns inte nu hur mycket det var, men det varhelt enkelt för lite. Jag liksom många andra blev ju ofta kontaktade av olika konsthallar och det var ständigt samma sak, att man blev förebrådd för att man tackade nej, men man hade inte råd. Och jag var inte bara less, utan också kanske ledsen, över sakernas tillstånd. Jag menar inte att man ska ha jättemycket betalt, jag vill bara att man ska vara medveten om att det faktiskt är så här och att det är jättekonstigt. Jag har ingen lösning på det. I regel vet man som vanlig besökare inte om detta. Man tänker ju inte på att man är en torsk som går dit, utan man tror att allt liksom är i sin ordning - men det är det inte.

Då tänkte jag att istället för att gnöla så gör jag någonting åt det. Det är inte riktigt min stil att ringa upp kommunalpolitiker och skriva insändare- jag kan inte och jag vill inte sådant och jag är inte en person som vill ha rättvisa på det sättet, den finns liksom inte på det sättet. Jag tänkte att "om de på Liljevalchs blir nöjda för att jag är med då får jag väl se till själv att jag blir nöjd då, ekonomiskt. Så jag tar väl någonting och säljer det, det är väl inte mer med det, så blir alla nöjda och glada ", poetiskt sett.

Jag gick till Liljevalchs och tittade efter någonting som jag skulle kunna ta där ifrån och sälja på auktion. För jag ville att det skulle ske öppet och ville inte smyga med det. Men jag ville använda någonting som inte orsakade någon verklig skada, för avsikten var inte att förnedra konsthallen. Det fanns ju mycket annat som man hade kunnat ta i stället för bänkarna men som hade varit för nedrigt. Bänkarna fanns det många av – tio stycken. De var relativt nygjorda – sju år gamla eller något sådant – det hade jag tagit reda på. Jag tyckte att de var symboliskt sett bra att korpa.

Och då gjorde jag det med hjälp av den dåvarande intendenten där Philippe Legros, som naturligtvis inte hade en aning omvad jag skulle göra med dem. Han hjälpte mig att bära ut dem till bilen.Sedan körde jag dem till ateljén och snyggade till dem, tvättade av democh tog bort alla tuggummin - för de blir ju ganska äckliga så där ioffentlig miljö. Sedan körde jag dem till Stockholms Auktionsverk, det jag tyckte var det mest uppriktiga att göra.

Jag skulle kunna ha sålt dem privat men det tyckte jag var osportsligt. Jag tänkte att "vi ser vad somhänder om jag har dem här, det kanske är någon som känner igen dem så får vi väl se vad det kommer leda till".

Men sedan var det roliga, som är ganska obekant, att Liljevalchs konsthall gjorde en liknande sak samtidigt utan att jag visste om det. De visste ju inte vad jag gjorde och jag kände inte till vad de gjorde – nämligen att de gjorde en pastisch på mitt omslag till telefonkatalogen, för att använda som vernissagekort, affisch och omslag på katalogen. Det är väldigt roligt och väldigt egendomligt.

Några dagar innan vernissagen visste de fortfarande inte vad jag höll på med och då ringde Philippe och sa på telefonsvararen, med en väldigt allvarlig röst "Danne, jag skulle vilja att du ringde upp mig. Det är en sak jag skulle vilja tala med dig om" Då tänkte jag att "jävla skit nu har de hittat dem på auktionsverket" ...jag hade olika lösningar på hur jag skulle gå vidare i så fall men det hade blivit bökigare om de hade upptäckt det. Så jag tänkte att jag drar ut på det, på retursamtalet alltså så att det hinner böka till sig ordentligt. Så jag ringde inte upp honom men han ringde väl ett par tre gånger och sa att "nu måste du ringa upp, nu måste jag verkligen tala med dig" så till slut ringde jag honom.

Och så tog han till orda och sa att "jag måste berätta en sak, och det är det att vi har tagit ditt telefonkatalogsomslag och gjort all press på, vernissagekort och allting". Och då började jag skratta för det var ju så jävla roligt. Och han fattade ju absolut ingenting när jag började asgarva för de hade ju fått kalla fötter. "Vad är det?" sa han. "Det här är mycket roligare än vad du tror" sa jag, " "Jaha, hur kan det vara det?" undrade han. "Du får se" sa jag. Sedan gick det några dagar och jag ringde jag upp honom - när det var för sent och när allt hade börjat mojjatill sig - bara någon dag innan vernissagen. Så sa jag att jag har sålt de där bänkarna. Men kan du tänka dig att vi gjorde detta samtidigt! Det är ju helt makalöst.

Och det är en sak som är ännu konstigare och som ingen som tror på men jag begär det inte heller. Det är bara information från min sida. Det är att innan jag tog bänkarna så bestämde jag mig för vad jag skulle göra med pengarna om bänkarna såldes på Auktionsverket. Jag ville vara väl förberedd, jag ville inte att det skulle bli något sjabbel för min del så att jag gick och köpte en massa öl eller annat trams.

Så jag beslutade mig för att om jag får pengar så ska jag plöja ned dem i arbetet så att det går tillbaks till ateljéarbetet. Jag gick och såg ut en enda sak, bara för att vara korrekt, som jag skulle köpa om jag fick några pengar för bänkarna. Jag ville att det skulle vara någonting som jag verkligen behövde men som jag inte hade råd med. Och vad jag behövde var en sådan här faxväxel, det finns inte längre för att nu funkar det ändå, men det var en liten plastlåda som kunde skilja på fax och telefon. Det behövde jag i ateljén.

Så jag och såg ut en på Televerket. Sen kom pengarna från Auktionsverket och det var på öret vad faxväxeln kostade. Helt jävla otroligt – jag kan inte fatta, hur kunde det bli så? Jag har ju kvittona från båda ställena. Man kan ju liksom inte springa runt på stan och kolla efter något som kostar den exakta summan. "Goddag, har du något som kostar exakt etttusenåttahundranittiofem kronor". Så det var verkligen på det sättet. Och jag tappade verkligen hakan.

Men det här rättsliga efterspelet då? Först och främst undrar man ju om Stockholms Auktionsverk tar emot stöldgods?

Nja, det blev väl lite tjabbel där. Men jag blev inte dömd för stöld utan jag blev dömd för bedrägligt beteende. En frisersalong köpte bänkarna och enligt uppgift så hörde de av sig till Liljevalchs när de såg det här i tidningen. Och enligt uppgift, återigen, så erbjöd de Liljevalchs att köpa tillbaka bänkarna för inköpspriset. Men i själva verket lade de på en massa pengar så det blev ju mycket dyrare. Så de som verkligen gjorde business på det här, det var frisersalongen... Väldigt roligt alltså (skratt)...

Så då blev det rättegång en tid senare. Och man får ju inte veta på en gång vad man blir dömd till, man får ju inte ens veta om man blir fälld eller inte, utan de har väl sammanträden och sådant. Men så läste jag några veckor senare i tidningen, på morgonen, att jag hade blivit fälld för bedrägligt beteende eller vad det nu var och blivit dömd till dagsböter. Och sedan i posten samma dag kom det ett kuvert från tingsrätten och då tänkte jag att det här måste ju vara domen. Och samtidigt som posten kom stod jag och pratade i telefon med min gallerist i Norge och så jag frågade honom om han ville köpa kuvertet och det gjorde han. Jag tänkte att jag säkert skulle få en påminnelse med böteslapp senare och så blev det.

Vad gjorde Liljevalchs med bänkarna när de väl kom tillbaka?

Jag har bara sett foton på det, att när de kom tillbaks så togs de in i en annan konstnärs rum – till hennes stora förtret naturligtvis – och ställde dem på ett podium med rep runt och tillsammans med alla tidningsurklipp. Men jag gick inte dit så jag såg det inte själv."

_________________________________________________________________________________________________

*Intervjun med Dan Wolgers genomfördes av Annika Hansson Wretman på uppdrag av magasinet BON, hösten 2001. Här är första meningen i intervjun något modifierad.    

 

Liljevalchs öppettider

Liljevalchs har stängt för renovering och grundförstärkning. Administrationen finns under tiden på Nybrokajen 2.

Vårsalongen 2017 hålls i City, på Malmskillnadsgatan 32, och öppnar onsdagen den 11 januari. Öppettiderna då blir måndag–torsdag kl 12–20 och fredag–söndag kl 11–17.

» Utförlig besöksinfo

Om Liljevalchs

Välkommen till Liljevalchs – Stockholms vackraste utställningsmiljö! Här visar vi konst och form i minst fyra stora utställningar om året.

» Läs mer om Liljevalchs