Författaren Marie Lundquist om rummet:

De fyra männen i Mäster Ensams rum har rock och röst. Augusts rock? Augusts röst? Eller är de bara några av alla de skepnader han behagar inta? Vad är det de mumlar om? Den som vågar gå nära får höra brottstycken om en bror. Vem är han? Kanske en omskrivning för författaren själv? Vad har hänt? Är han mördad? Och vem har egentligen lurat vem att bli medbrottsling?

I boken med den provocerande enkla men talande titeln Ensam beskriver August den glädje det är att dela sin ensamhet med sina skapade gestalter: ”Jag lever och lever mångfaldigt alla de människors liv jag skildrar; är glad med de glada, god med de goda; jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger obeskrivlig lycka.”

När det mänskliga umgänget fylls av strider och käbbel vänder August sin kamera mot himlen och möter molnen. Se där, äntligen en värdig motståndare. Mästaren mot Molnet! Men molnen är också sällskap som tröstar sin husse, likt trogna husdjur tycks de återkomma om och om igen till samma platser. Med dubbelexponeringar och allehanda fotografiska manipulationer förstärks deras irrationella karaktär. Är de kanske inte längre moln, utan förebådande hägringar? Augusts försök att fånga molnens själ går igen i självporträtten tagna med den egenhändigt konstruerade ”Wunderkameran”. Fast nu handlar det inte längre om moln, utan om människan och hennes gåtfullhet. Outgrundligt sorgsen är den blick som August via kameraögat sänder ut i världen, förbi betraktaren och in i det okända.

* Ur kortromanen Ensam, August Strindberg, 1903.

Se filmen från samtidens Stockholm, välbekanta miljöer för den ensamma flanören Strindberg.

Länk till filmarkivet.se: Film från omgivningarna runt Kungliga slottet och Strandvägen (1913).