Piktorialismen satte fotografen före kameran

Under det sena 1800-talet hade nya uppfinningar inom fotografin gett en enklare teknik, skarpare objektiv, rullfilm, ljuskänsligare emulsioner och mer hanterbara kameror.

Utvecklingen medförde hundratusentals nya utövare, såväl amatörer som professionella. Samtidigt bidrog utvecklingen till ett kvalitetsmässigt förfall och bildmässig förflackning. Fotografins goda rykte hade raserats. En ny strömning av hängivna piktorialister gjorde anspråk på att fotografin skulle återta sin förlorade status och åter erkännas som fullvärdig konstart.

Med stöd av de nya strömningarna kom Goodwin med det utmanande påståendet att det var amatörerna, inte yrkesfotograferna, som var konstnärligt ledande inom fotografin.

Yrkesfotograferna granskades kritiskt och tycktes i hans ögon oftast sakna både inlevelse och teknisk fallenhet, med endast den kommersiella ivern som drivkraft. Den nya konstfotografin krävde mycket tålamod och var inte kommersiellt gångbar. Det var därför naturligt att de mest talangfulla bilderna ursprungligen skapades av obundna amatörer, som inte drevs av lönsamhetskrav.

Piktorialisternas tillvägagångssätt blev att fjärma sig så långt som möjligt från kamerans förmåga att mekaniskt och realistiskt återge verkligheten. De inspirerades i stället av impressionisternas känsligt melankoliska drömvärld. Där upphovsmannens inre bilder översattes i ett tidsödande och krävande kopieringsarbete. Resultatet kom att likna de redan etablerade grafiska förfaringssätten. Ädelförfarandena erbjöd en närmast oändlig variation i val av tonskala, färger och pappersytor, där negativet reducerades till ett enkelt partitur.

Verkligheten gestaltades ofta i en mörk tonskala med mjuka försvagade konturer, och motivet manipulerades artistiskt i ett softfokusdis, befriat från störande detaljer. Avsiktligt kunde i processen vissa partier i motivet förstärkas och andra lika naturligt dämpas.
Fotografen skapade en självständig ny fotografi, som lösgjorde sig från kamerans tekniska avbildande. Målet var att placera fotografin jämsides med de övriga konstformerna. Aldrig tidigare hade fotograferna så tydligt markerat att det inte var kameran, utan fotografen, som besjälade bilden med andlig och estetisk kraft.

Bland piktorialismens internationella företrädare fanns storheter som Edvard Steichen, Alvin Langdon Coburn, Gertrude Käsebier. Metropolerna New York, London, Venedig och Paris beskrevs samstämt, alla insvepta i ett impressionistiskt evigt dis.
I Sverige kom Goodwin att bli piktorialismens uttrycksfullaste anhängare. Goodwins samlade talanger, hans målmedvetna energi, hans utmanande självsäkerhet markerade hans obestridda särställning. Goodwins personlighet ingav respekt och imponerade, men födde i samma stund fiendskap från kollegorna.

Text: Bruno Ehrs