Björn Petersson

Förvalta vs förnya

Här ett försök att röja och sortera så smått i min bråte av tankegods om färger, om att berätta med verktyg, ord och ljud. Jag menar talet om form och innehåll kopplat till konst. I mitt fall måleri. 

Den dröjer sig också envist kvar – den utslitna frågan om att förvalta eller förnya. Vilken styrs av konstnärens val av adressater, framför allt gallerier, kritiker, köpare, användare. Plus konstnärskolleger, inte minst.

Det påstås att Picasso ska ha sagt att (god) smak är kreativitetens fiende. Man får kanske ge honom rätt om han med kreativitet menade radikala skiften med skarpa hugg. Undrar ibland om viss konst kan liknas vid frysta materialiserade drömmar.

Begrepp som prägling och mode hör hemma i sammanhanget, vid sida av klassiker som tillfälligt magasinerats och flyttats fram, avdammade. Eller den konst som ständigt engagerar. För min del delar av Zorn, hela Dali, Matisse i sällskap med många andra, av vilka Dürer och Holbein måste nämnas. 

Och visst är konst ett mode; tyckandets och berörandets mode i salig blandning av gott och grymt, av beröm och förakt. Av lycka och revansch-raseri.

När detta skrivs är jag fortfarande stimulerad av Liljevalchs mäktiga utställning av affischer från Sovjettiden, dock mer av formen än av innehållet. Sprakande tomtebloss som komplement till mina fixstjärnor. 

I bidraget till Vårsalongen 2019, målningen om de fem sinnena, ville jag ta vara på DNA-spiralernas grafiskt varierade skönhet liksom att nyttja möjligheten till den respektlöshet som tillåts i ett land med yttrandefrihet.

… vi ses förhoppningsvis igen på Liljevalchs våren TjugoTjugo (då jag börjat på mitt nittiotredje levnadsår).