Ellen Carlquist

Har alltid tilltalats av den där bruna pappen, och gärna lite vit matt färg på det. En oregelbundenhet som ligger som ett slags lugnt dis i bakgrunden och pumpar i sin egen otydliga rytm.

Med den något oprecisa bakgrunden som utgångspunkt hjälper det direkta, nästan naiva materialet att skapa en inbördes ordning av riktningar, indelningar och fällt. Den svarta markeringstejpen, mitt okonstlade redskap, tillåter ett forskande med omedelbar klarhet. En pågående dialog mellan mig och det framväxande alstret.

Då somliga linjer hittat en plats finner jag det behagligt att en bit papper, från en gammal anteckningsbok till exempel, vill bidra och anbringa ännu en ordning och ett förtydligande i de nya rytmerna som nu skapas.

Min dammiga förkärlek för Picassos kollage (kring 1910) finns nog med någonstans i bakgrunden. Men markeringstejpen tillåter inte några runda former (flaskan, gitarren, you name it). Inte heller de öppna, flyktiga och oavslutade formerna ryms i ”Manual”. Jag önskar att merparten av delarna i kollaget ska vidröra varandra och ge en ny sammanhängande form av former. Endast vissa få delar tillåts slita sig loss och skapa en spänning gentemot resterande enighet.

Hade tänkt ta in en färg i ”Manual” (ja, precis som Picasso gärna en blågrå ton) en bit silkespapper i den perfekta kulören. Men det gick inte. Får bli nästa gång kanske.

Född 1987 i Södertälje, bor i Kärrtorp, verksam som arkitekt på Södermalm.