Lars Olsson

Berättelse om mitt skapande och hur mina bilder kommit till. Intervju med mig själv. 

Intervjuare: Kan du beskriva din målning?

Konstnär: Min målning har måtten 1,5 x 1,20 m. Motiv är natur med speglingar av en mörk yta/vägg som löper något diagonalt nerifrån höger till vänster. Riktningen har ett perspektiv som löper mot bildens övre vänstra hörn. Man kan uppfatta att det mörka fältet vid första anblicken löper mer diagonalt än vad det gör, men det är nästan parallellt med horisonten.

Det känns som ett gammalt stenbrott. Ett plan eller yta som skär diagonalt genom bilden och gör att du som betraktare sugs in i bilden. Det som gör ögats vandring från höger till vänster intressant. I de plan som skapas längs kammen och bildens underkant, som en bred vattenspegling eller landningsbana, kan man skönja nyanser som påminner om något som flyter. Man kan ana en gul form något till vänster i bilden i ett gyllene snitt-läge. 

I det nedre vänstra hörnet sitter ett par fåglar och vakar. De spanar från en kant eller upphöjd nivå ut över en skådeplats. Bredvid växer något som kanske är en blomma. Blomman bildar tillsammans med den suddiga gula formen som jag nämnde tidigare ytterligare en väg i i bilden. Alldeles bredvid blomman finns ett svagt rosa bylte. Förmodligen något organiskt som brottas med sig själv i en rörelse som vrider sig åt höger. De mörka fältet som reser sig som en vägg är gestaltad med kolrutor som för tankarna till öppningar. Rutorna dyker upp lite här och där.

Till vänster om den mörka väggen i bildens övre kant öppnar sig bilden där landskap och kullar framträder. En starkt blå horisont för blicken tillbaka längs kammens rygg och vidare till höger och sen ner mot bildens högra hörn. Jag tycker bilden är spännande. Fåglarna har landat. Det skulle kunna vara deras blick som jag beskrev här ovan. De skaffar sig en överblick. 

Färgvalet är dovt. Jordfärger med inslag av andra nyanser för att målningen ska fungera.
Som betraktare känns det som jag står inne i bilden men rent fysiskt är jag utanför. Man står både innanför och utanför samtidigt. 

Intervjuare: Hur blev bilden till? 

Konstnär: Målningen är tillkommen helt utan tanke på motivet, min intuition är stark. Jag börjar måla, jag har en tanke, att jag ska hitta en teknik som jag behärskar, som är fysik. Jag börjar måla former med spackelspade för att få fram en tydliga riktningar i stora fält. I det tillståndet ser jag genast något som föds. 

När jag fick till mötet mellan det mörka fältet och den blå nyansen, som antyder himmel och horisont i bildens övre vänstra hörn, växte bilden fram. Därifrån byggdes resten av målningen upp och blev till slut ett naturmotiv. Den stora pannån har stått i min ateljé jämte en annan som är något mindre. Jag började måla på dem samtidigt. Det har blivit ett parallelljobb. Jag har alltid en fem sex stycken arbeten som pågår samtidigt. 

Jag jobbar med försök att nå ett måleri som är mitt eget. Två andra målningar, en liten rackare som bara är 24 x17 cm och en större som mäter 100 x 60 cm, inspirerar mig. Den lilla är målad i början av 2000-talet och den större hängde på Liljevalchs Vårsalong 1991. De två målningarna är alltid närvarande i tanken när jag är i ateljén, även om jag jobbar med en skulptur eller andra uttryck.

Intervjuare: Du gick ut avdelningen för tredimensionell gestaltning 1989. Du har varit aktiv länge. 

Konstnär: Jag har haft många brödjobb. Jag har alltid mest målat men tänkt mycket tredimensionell gestaltning också. Måleriet har känts roligare och mer lustfyllt. 1993 fick jag jobb på SVT. Jag började i dekormåleriet och modellverkstan. Fantastiskt roligt. Samtidigt stod jag och gjorde målningar i mitt kök på Brännkyrkagatan. 

Jag stannade på SVT i tre år. De ville skära ner och jag fick sluta. Då började jag som lärarvikare i slöjd och bild. Jag behövde försörja mig samtidigt som mitt behov att jobba med mina bilder var stort. Jobbet som lärare dämpade mitt akuta behov av att skapa bilder. Nu skapade jag i lärarrollen i stället. Men jag visste att jag aldrig kommer att släppa mitt skapande av bilder. Jag har haft 30-talet utställningar varav en tredjedel separata och resten i grupp, i föreningar eller med kompisar. Jag är medlem i KRO och Svenska konstnärers förening. Tiden har gått, jag har fått två barn och varit hemma med dem. Jag har jobbat med olika brödjobb och har haft fast jobb som lärare sen 1997.

Intervjuare: Hur jobbar du med dina bilder? 

Konstnär: Som jag sa. Min intuition är helt styrande och jag lyssnar på objektet och jag gör det som behövs. Det enda jag vet är att det brukar kännas i magen om det är rätt bild jag gjort.

Intervjuare: Du använder din intuition, säger du. Då skulle allt kunna vara självporträtt? 

Konstnär: Nja, det vet jag inte. Jag lägger ofta till saker som jag tycker passar till bilden. Jag väljer förstås vad det ska bli och det kommer från mig, men jag kan inte alltid förklara varifrån det kommer. Det går att säga att alla bilder är själ(v)porträtt. Det är svårt att skapa något som ligger utanför mina egna tankar om det jag gör. Bilderna är känslomässigt laddade. Alla kanske inte ser det.
Jag har mycket energi och krafter som påverkar när jag jobbar med mina bilder. Utan den förankringen blir det inget. Kanske dags för en psykoanalys.