Jag heter Lars Agger och är född i Köpenhamn 1944. Uppvuxen i Stockholmstrakten. Bor sedan 35 år i Örebro län.
Som konstnär arbetar jag gärna med flera projekt i teckning, målning och skulptur.
Hämtar inspiration från naturen och min egen historia och minnen. Ett projekt är drömmen om att flyga. Som pojke hade jag drömmar om att bygga "farkoster" som kunde ta mig ifrån platsen där jag var. Jag gav så småningom upp idén om det. De senaste 30 åren har det varit ett återkommande projekt i mitt konstnärskap. Att konstruera dessa farkoster i miniatyr, inte för att kunna flyga med, utan att bara med fantasins hjälp kunna ta mig upp i luften. Jag tror att fantasin och minnen är dom finaste egenskaper vi har.
Arbetar med all slags material och finner det gärna i naturen, då det också har en historia.

Hemsida: ingelaochlarsagger.se
E-post: lars.agger@telia.com

Idén till verket fick jag när jag satt hemma och skrapade en Trisslott. När det var ett fält kvar så la jag myntet jag skrapade med åt sidan och greps av en undran om vad som skulle hända om jag aldrig skrapade fram beloppet och fick reda på om det var vinst på lotten eller inte.

Att vara i ovisshet och veta att så småningom blir lotten gammal och inte giltig längre. Och utifrån det utvecklades tanken att göra ett konstverk – utan glas – för att se om publiken skulle kunna hålla sina nypor i schack och inte skrapa.

Och jag greps även av en känsla av förgänglighet, det kan kanske låta högtravande med tanke på att det bara är en Trisslott, men som Livet självt – en grundläggande osäkerhet, att skrapa och se var det är, men innan dess vet vi inte, det kan bli hur som helst. Och väl skrapat är det slut, likt livet tar slut en dag – det var det, det var livet.

Samtidigt kändes det rätt knäppt på något kul sätt att ställa ut en Trisslott. Det är ju faktiskt bara en helt vanlig lott, och skrapar man är det bara en helt vanlig skrapad Trisslott – totalt poänglöst.

Men ändå hoppas jag att någons nyfikenhet blir så stor att han eller hon är beredd att betala en miljon för att stilla den.

Kroppen – själens boning.
Jag ser kroppar och ansikten som om de vore landskap. Det är höjder och dalar, stup och klara sjöar, skuggor och dagrar. Natur och människa, allt är ett.

I ett speciellt ögonblick föddes målningen ”HUD”. Vi hade ritat och byggt vårt nya hus, Kråkenästet, på en bergknalle vid havet i Bohuslän, min man arkitekten och jag.
I husets nordöstra del fanns min nya ateljé. Ateljén var fortfarande tom, sånär som på ett stort ark akvarellpapper och nyköpt tusch. Jag fick en ingivelse att känna på hur det skulle vara att måla här. Ljuset var perfekt. Arket låg på golvet. Jag fyllde min stora, nästan utslitna pensel med vatten och målade andlöst med bara vatten, en stor kropp, trodde själv det skulle bil en kvinnokropp.
Men stannade upp och såg. Där var han!
Inväntade att vattnet sugits in i papperet lagom mycket och fördelat sig i kroppens ytor.
La i pigmentet med min stora pensel … lät det flyta ut …
Hade lugnet i mig.
Lugnet att avsluta i tid.

Fotografierna är från ett pågående projekt tillsamman med min partner Cecilia Rosenlund som har arbetsnamnet NOMA.

Det finns många olika arenor i våra liv, både i smått och stort. Allt från en liten avgränsad grupp som till exempel en skolklass till en stor massa som en hel nation. Frågan är vad som krävs inom dessa grupper för att falla utanför normen och hur giltig den normen är inom de olika strukturer som finns. 

Hur duger man om man inte uppfyller de förväntningar som samhället, ekonomin och medmänniskorna ställer? Du kanske inte kan tillgodogöra dig undervisningen som skolan kräver. Du har kanske inte har råd med det som anses som de rätta kläderna eller så tycker du att du är för tjock eller för smal. Du kanske känner att du lever i fel kropp. Alla har nog upplevt detta, att man inte duger som man är.

Jag har arbetat som frilansfotograf i Norrbotten under fyra decennier och hela tiden med egna projekt. De har presenterats i utställningar och som böcker.

Mitt namn är Martha Ander, jag är 68 år och bor i Stockholm

Mitt fotograferande är ett envist sökande efter något som jag tycker verkar intressant i omgivningarna. Kan vara i innerstan eller förorterna.
Jag låter slumpen avgöra åt vilket håll jag ska cykla. Samma sak gäller när jag kör min scooter på vår sommar och höst .
Kan tacka mitt fotointresse för att jag tog EU-moppekort vid 62 års ålder. Så fantastiskt härligt att kunna ta sej utanför Stockholm och komma ut i skog och mark!
Fotograferandet har också gjort mej modigare, jag utsätter mej på olika vis: att våga fotografera människor på stan, och att köra med min moped i Stockholmstrafiken så att jag kan ta mej i alla fall 10 mil runtomkring Stockholm. 
Det är alltid min nyfikenhet som driver mej framåt, det är alltid när jag har kört fel som jag hittar något spännande motiv.

Bilden Södermalm Stockholm är ett foto där jag fastnade för färgerna och  ytorna ... en storstad men ändå inte.
Bilden Tegelrör är fotograferad på en fantastisk gård som heter Nässja Gård och ligger utanför Vadstena med de vackraste byggnader jag sett på Östgötaslätten. Det är rör som man förr använde när man täckdikade. Jag hade förmånen att få bo mittemot gården och passade på att fotografera så mycket jag kunde.

Betydelsefulla ord för mitt fotograferande:
känner mej fri
även besatt
beroendeframkallande upptäckarlusta
nyfikenhet
hitta udda platser
utmana mej själv
hitta poetiska rum
lustfyllda strapatser
renodla bildsinnet
hitta ytor och strukturer
mota rädslan

Jag finns på konstnärshuset.org, med länk till flickr.
Instagram: /marthaoander

Jag heter Johan Andersson. Jag är född 1967, bosatt i Stockholm och utbildad vid Kungliga Konsthögskolan 1993–1998.

Jag arbetar med måleri. Oftast utgår jag från små fotografier och hämtar motiven från min närmiljö. Jag började arbeta på detta sätt för cirka 15 år sedan. Från början med mörkare och mer kulörta färger och större kontraster, till att mer och mer de senaste åren gå mot ljusare färger och underdrivna kontraster. Ljuset och balansen mellan skärpa och oskärpa, mellan tydlighet och otydlighet på olika plan är bärande.

Något jag tänker mycket på är längtan efter tillhörighet å ena sidan och att hålla världen på avstånd å andra sidan.

”Jag har alltid broderat. Tagit tag i nålen, trätt i tråden och satt den i tyget. Fört nålen upp och ner, upp och ner…”

Efter att jag avslutat ett långt yrkesliv som förskollärare, museiintendent och hemslöjdskonsulent, reste jag till Västerbergs folkhögskola och testade den japanska broderitekniken Sashiko, som jag bara läst om, men inte provat. Jag blev helt uppslukad. Enkelheten, likheten samt olikheten med svenska allmogebroderier fascinerade mej.

2017 reste jag till Japan på en textilresa. Inspirerad av landet och människorna tog Sashiko-broderandet ännu mer fart. Hemma i mitt arbetsrum leker jag med tyglappar och stygn. Det har blivit min livlina, det ger mej lugn.

Nr 1 Zokin – Fukin. = Japansk dammtrasa
På resan till Japan blev jag inspirerad av återbruket och stygnen som förde samman tyger och bildade vackra mönster. Är tyget trasigt eller slitet så syr man på en ny lapp. Detta är en ”dammtrasa” av ett tyg från 1950-talet, lagat med lappar från ett madrasstyg. Jag har utgått från tygets tryckta mönster när jag har broderat.
När min mamma hastigt avled i november 2018 fann jag hennes sparade tyglappar som blivit kvar när hon sytt folkdräkter av det hon vävt, både i bomull och ylle. Jag började sortera och där och då skapades idéer till Sashiko/Boro-verk.

Nr 2 ”Boro min Boro”
Boro betyder trasor, ”ta tillvara”, lappa och laga. Att ha omsorg om sina textilier.
Detta verk är av lappar i ylle och broderat med ullgarn. I mitt verk har jag broderat in den japanska och den svenska ”ta tillvara-traditionen” med mammas gärning.

Nr 3 ”Boro in my Way”
Här har jag lagt ut lappar av bomull, vävda av mamma till förkläden, sjalar och foder, till folkdräkter. Jag har utnyttjat rutorna och ränderna när jag satt i nålen och sytt ihop med Sashikostygn som bildat mönster = Hitomesazi.
”Tygerna sa hur jag skulle sy dem samman”.

Instagram: @lenaa.52
E-post: lenaanderssonmail@gmail.com

Mina bilder handlar om att utforska människans skörhet i förhållande till naturen och landskapet. Hur man hanterar känslighet, utanförskap och det introverta. Sökandet efter sprickorna som avslöjar det operfekta och kraften i naturen som återhämtning.

Dessa bilder är fotograferade med 1850-talstekniken våtplåt. Jag älskar hantverket och den unika känslan det ger bilderna.

Hemsida: emelieaspenberg.tumblr.com
Instagram: @emelieaspenberg
E-post: emelie@emelieaspenberg.com

I ”American Dream” har jag skapat en karaktär inspirerad av leksaken ”Furby”. Han lever Den amerikanska drömmen. Född 1946 i New York, USA. Han gör lite som han vill. Vissa kallar honom för en amerikansk hjälte, kanske till och med för en gud. Medan andra kallar honom för rasist och klimatförnekare. God eller ond? Räddaren eller ondskan? Han är en mångsidig och nyckfull karaktär. Under hatten gömmer sig gult sockervaddshår och under västen ett par små små händer. Han gör det mesta med ett självgott leende på läpparna.

I mitt konstnärskap arbetar jag med ikoner och symboler. Jag ersätter deras medföljande egenskaper med nya utan något filter. För mig inträffar detta i relation till olika samhällsfrågor genom att jag överdriver karaktäristiska drag i personligheter eller situationer. Via konsthantverk materialiserar och fokuserar jag på dilemman medan min estetik av mycket färg och söta figurer lurar in betraktaren i min värld.

Hemsida: www.lovisaaxen.se

”Ensam bland strandsnår och stenar
öppnar jag ögat mot vatten och jord
mot luftens bevingade drömvärld
och eldens timliga, drömögda ting,
väntar vid sommarens hällar och uppvärmda jord.”

Detta citat ur Östen Sjöstrands dikt "Drivande hem..." kan stå som motto för mitt bildskapande.
Med små streck i blyerts bygger jag steg för steg upp en värld av minnen och stämningar. Ur denna mikrovärld växer en sorts drömvärld fram. Från en yttre värld hämtas minnen som blandas med stämningar av förlust och förlorade miljöer. Men naturen tar tillbaka sitt herravälde.
Ett litet streck blir som en del av en väv, en väv av skugga och ljus, nära och fjärran, dåtid och nutid.
Så blir pennans rörelser också minnesrörelser och ett konstaterande av ett ”här har jag varit”.
En stor del av tiden i ateljén ägnar jag mig också åt måleri och då företrädesvis i olja och äggoljetempera.
Jag bor på landet nära Ekolsunds slott ( Enköpings kommun).

Hemsida: olofbendz.se
E-post: bendz.olof@gmail.com

Jag arbetar för närvarande mycket med ett slags konceptuella textilcollage, där det svenska folkhemmet sakta demonteras till fragmentariska minnesbilder från ett svunnet nu, alltmedan, parallellt, det uppstår nya former och berättelser.

Allting i ständig förändring, där det broderade visar vägen till både insikt och klippavsatser.
Den blomstertid nu aldrig mer kommer...

Mycket av materialet i mina bilder har jag skapat själv, andra collage-delar kommer från min kära farmor Hanna, vars favoritsyssla var att brodera. Jag har fortfarande starka minnen från min barndom av att farmor sitter i sin fåtölj med nål och tråd. Sol och skugga.

Dessutom, som en extra rolig detalj, så har jag ännu inte hunnit visa mina textilcollage någonstans, då de är alldeles färska.

Jag är skulptör och arkitekt och har min ateljé i Sockerbruket vid Röda Sten i Göteborg.

Det jag visar här, Dansgrupp, är några av de intima skulpturer, lindade, virkade, sågade och knutna, som jag håller på med just nu. Dansgrupp har sitt ursprung i ett större projekt, Nesting, som handlade om bobygge och rötter, som jag visade på Nemeshallen i Mölnlycke för några år sedan. De träd och pinnar av asp som de skulpturerna byggdes av har vuxit på gården i Södermanland där jag har mina rötter. Det är viktigt för mig att det är just de träden och pinnarna jag jobbar med, deras rötter är kvar i jorden men träden och träet vandrar fritt vidare till nya platser.

Dansgruppen har dansat iväg från de stora skulpturerna men de har samma ursprung och är byggda av samma material, från aspdungen på gården. I Dansgrupp finns musik, rytm, frihet, lust och krumbukter med trådar och rosa snören.
Se mer på Instagram: @gunillabergstromkonst

De fem skrivarken jag visar på Liljevalchs Vårsalong 2020 kommer alla från en samling av totalt 277, och tillhör det större projektet “My Left Hand, It Writes AAA…” Arken är ett resultat av ett tio veckors långt skrivprojekt där jag bestämde mig för att börja skriva med min vänstra hand i stället för min högra.

Jag var sex år när jag lärde mig skriva med min högra hand. 22 år senare började jag fundera över vad min vänstra hand hade att berätta, om jag aktivt skulle lyssna till den. Genom att låta språket aktivera en ny och otränad del av kroppen sökte jag efter en annan röst, en annan berättelse.

Jag började öva varje dag; repetition av en och samma bokstav. AAA… Det motoriska hindret blev snabbt meditativt och där fann jag ett nytt inre lyssnande element i mitt skrivande. Snart började jag skriva ner allt jag hörde, allt jag såg omkring mig och snart även allt jag läste. Vad det innebar “att läsa” och “att skriva” blandades på så sätt upp för mig. Att skriva blev att läsa och att läsa blev att skriva. Det var en väldigt spännande plats att befinna sig på som konstnär.

Jag fick muskelvärk i den vänstra armen från det intensiva skrivandet och tillverkade därför redskap för att öva upp musklerna. Ballonger fyllda med potatismjöl och vatten. För att helt och hållet pausa den högra handen gick jag till en nagelsalong och skaffade långa lösnaglar på höger hand för att komma ihåg att inte använda den och i stället låta den vila. Jag började även formge mina egna skrivark, där jag ritade linjerna själv och tryckte dem i olika trycktekniker (screentryck, offset och boktryck).

Som en del i projektet började jag även att organisera “skrivande workshops” baserade på projektet. Efter 10 veckor transkriberade jag alla 277 skrivark och samlade dem i en bok som också finns att köpa i shopen hos Liljevalchs.

Elina Birkehag, född 1989. Examen från Gerrit Rietveld Academie 2018 i Amsterdam. Arbetar idag som konstnär och grafisk formgivare i både Sverige och Nederländerna.

Hemsida elinabirkehag.com

Jag och mina målningar

Mitt måleri är jag. Jag tänker som mitt måleri, vad jag än ser är en del av mitt måleri. På sätt och vis lever jag i det. Det är ibland en skrämmande känsla då måleriet är en andra värld och i den är jag helt utlämnad till mig själv. Kanske är det den enda platsen jag har, dit ingen annan än jag själv kan gå. Det är också en fin känsla, en hemlighet. 

När jag målar ser jag inte objektivt. Min tolkning är det viktiga. Tolkningen är präglad av vem jag är, mina känslor, mina minnen och upplevelser. Allt som finns i mig. Min kropp och hjärna smutsar ner blicken. Jag tror att mitt måleri handlar om intentioner, ibland impulsiva, ibland kvarlevande. 

När jag målar utgår jag alltid från verkligheten. Jag är väldigt noggrann med min förlaga och arbetar nästan bara utifrån något som finns bredvid eller framför mig. Jag har väldigt svårt att måla av bilder och gör det väldigt sällan. Ibland tänker jag att detta går förlorat i betraktarens öga, det vill säga att jag alltid studerar verkligheten väldigt noggrant innan jag börjar måla eftersom mina målningar i vissa sammanhang beskrivs som abstrakta. Men betraktaren får se vad betraktaren ser och därför avstår jag ofta från att förklara en målning. Jag uppskattar mer att berätta om mina målningar objektivt, t.ex. vad min förlaga är och hur arbetsprocessen gick till. Mina titlar hjälper mig med detta. 

Jag målade två stora målningar under hösten 2019, ”Fönster” och ”Ängel”. Betraktaren ser nog inte dessa målningar och tänker att den ena föreställer ett fönster, den andra en ängel. Men det är vad jag har avbildat och det är min tolkning av dessa objekt.
Jag ställer ut fyra målningar på Vårsalongen 2020: ”Vit himmel”, ”Porslinsstad”, ”Båt” och ”Kam”.
Vid sidan av arbetar jag med att måla tomrummet. Projektet heter ”Tomrummet mellan mig och världen”. Tomrummet som vi inte ser, men som finns i alla olika rum. Jag har precis färdigställt målningen ”Tomrummet i natt”.

E-post: Tildeleebjork@gmail.com

”Återuppståndelse” består av osedda och osålda tuschmålerier. Isärrivna, hopvikta, sammanfogade och monterade. Pånyttfödda.

Verket är det första i pågående projekt med arbetsnamn ”Spill”. Intentionen med projektet är att återanvända avfärdade målerier och skapa något nytt. Det är ett sätt att visa fram allt arbete som ligger bakom ett offentligt verk, att återvinna överblivet material och ge bilderna och mig själv ett nytt uttryck.

Målerierna i arkivet som utgör mitt material är målade med flytande tusch, pensel och vatten. De föreställer växter och blommor tagna från minnet. Tuschet växlar från transparens till djupt mörker vilket ger växterna eget liv. I det nya verket har växternas helhet försvunnit och återuppstått i en ny fysisk realitet.

Processen är hantverksmässig och repetitiv; jag har rivit, vikt, borrat hål och trätt på pappersryggarna på gängstång. Det är viktigt att verket skapas av en hand och ingen maskin. Ordningen och färgkoordinationen är näst intill slumpmässigt utvald.

För att korrespondera med de ursprungliga originalen är verket samma pappersstorlek, 56x76 cm. Konstruktionen har fem rader för att underlätta hanterbarhet och vikt. Verket består av ca 1300 dubbelvikta bitar, 2600 hål och ca 30 kasserade tuschmålerier.

Jag studerade vid Norwich University of the Arts 2003-2006 och arbetar som mönsterformgivare. Mina verk karaktäriseras av tusch, växtriket och repetitioner.

Hemsida: www.malinbjorklundritar.se
Instagram: malinbjorklundritar

Jag föddes 1951 i Kungsör men hamnade i Kalmar efter en uppväxt i Ängelholm och studier i Lund. Sedan jag gått i pension 2016 har jag äntligen tid och ork att ta upp ett intresse jag haft hela mitt liv. För mig är bildskapandet en njutning, en kamp med färger, en glädje och ett tvingande behov. Jag vill oftast att mina målningar ska ställa en fråga, väcka en känsla eller fånga ett skeende. Det kan vara en fråga eller ett skeende på det globala eller det mellanmänskliga planet.

Min tavla "Nattportiern" är resultatet av de skeenden vi ser runt om i världen idag och som obönhörligt ställer oss inför akuta frågeställningar. Varför lär vi inget av historien? Hur kan högerextrema krafter vinna mark på nytt? Med dessa frågor i huvudet dök minnet av Liliana Cavanis film ”Nattportieren” som hade nypremiär 2017 upp. Filmen var drabbande och skrämmande och blev utgångspunkt för mitt verk med samma namn. 

I filmen har tolv år har gått sedan andra världskrigets slut när förre SS-officeren Max och överlevaren Lucia möts igen, av en slump. Max har slunkit igenom nätet och lever ett diskret liv som nattportier på ett elegant hotell i Wien. Lucia är gift med en framgångsrik amerikansk dirigent och turnerar världen över. De dras obevekligt in i sin sadomasochistiska relation från förr.
Cavani ger oss en isande bild av ett efterkrigs-Europa där ondskan är officiellt besegrad men där tusentals forna nazister är en självklar del av samhällskroppen. Högst aktuell även idag när högerextrema krafter åter är på frammarsch.

E-post: britt.i.bogardh@gmail.com

Med dessa nummerlappar gjorda i porslin vill jag väcka frågor kring socialt utanförskap, om vem som inkluderas i sociala och samhälleliga sammanhang, vem som inte inkluderas, varför, och vilka konsekvenser det kan få att utesluta andra. 

En reflektion om de som får vänta. En liten stund eller outhärdligt länge. Om de som tröttnar. Om människor som reduceras till enheter i ett system. Om hur urval är det som styr så många mekanismer i livet, i biologin, i konstvärlden. Hur så många sammanhang är så beroende av att utesluta och producera ”annanhet”. 

Om vi-mot-dem-mentalitet, om impulsen att kliva över andra för att själv nå högre. Eller om att inte få rätt vård, eller någonstans att bo och leva. Att vänta på dagen som kanske aldrig kommer. Om hur människan i sådana situationer, kan bli både skör och stark. Som porslin. Skört, men starkt.

Oktawian Bohdziewicz, född 1994 i Bialogard, Polen, verksam i Göteborg.

Organisk mekanik är ett koncept som växte fram under en tre månader lång projekttid under andra terminen på Sigtuna folkhögskola. Då hade jag fascinerats av den organiska formen en längre tid och kom till en punkt där jag ville se vad som hände när det organiska möter det stela och mekaniska. Resultatet blev minst sagt intressant och kom att tolkas på en rad olika sätt av mina klasskamrater.
För mig står organisk mekanik för livet, naturen och människan. Jag ville skapa ett organiskt kretslopp för att påminna betraktaren om naturen och kroppens fantastiska uppbyggnad. Dock är det viktigast för mig att betraktaren får skapa sin egen mening runt verket, då jag tror att man i bilden ser det man behöver se.

Jag är född och uppväxt i södra Skåne men efter tio år utomlands så befinner jag mig nu i Sigtuna. Innan jag hamnade i Sigtuna bodde jag fyra år i New York. Där tog jag en Bachelor i International Business och jobbade med produktutveckling inom modeindustrin. Väl tillbaka i Sverige hade jag en enorm längtan efter både natur och kreativitet och efter många om och men valde jag att gå tillbaka till en stor kärlek i livet, konsten.

Jag känner mig enormt priviligierad att bli utvald till Vårsalongen och ännu mer priviligierad att få spendera mina dagar med att göra något jag älskar.

Instagram: @sarabostudio
E-post: sara.victoria.borg@gmail.com

Jag har arbetat med papper och collage sedan år 2002. Jag arbetar ofta med veck och vikningar för att få fram ytor och strukturer. De collage som jag visar på Vårsalongen är släta men jag har istället arbetat med ett mönster som ger lite trompe l´œil-effekt.
Jag använder mig av alla möjliga slags papper och blandar gärna många olika kvaliteter, som t.ex. papperskassar, kuvert, omslagspapper men också fina handgjorda papper. Inspiration får jag från naturen, äldre hantverkstekniker m.m. men också mycket från själva materialet.

Petra Carlsten Eygun , Nacka
Född 1969 i Stockholm

I mitt måleri arbetar jag främst med landskap vilka har utsatts för yttre påfrestningar och därefter lämnats splittrade och oigenkännliga. Målningarna kan också läsas som en ögonblicksbild av den omtumlande händelsen där betraktaren placeras mitt i ett intermezzo.

Inget är vad det verkar vara. Frasen förföljer som ett genetiskt arv. Om den inte längre räddar livet på oss, ger den oss i alla fall en outtömlig källa till diskussion. Människor lär aldrig tröttna på att tänka och tala om vad andra människor döljer för varandra.

I mitt konstnärskap dras jag till attribut och beteenden som oavsiktligt lyfter fram något de försökt dölja. Jag samlar ofta mindre observationer i form av korta anteckningar för att sedan försöka konstruera dem som scener i min ateljé. I de här verken indikerar perspektivet en sorts iakttagande som går genom privata och psykologiskt laddade skikt av exteriörer och interiörer. Som att se in i någons liv eller historia utan att denne givit tillåtelse eller ens är medveten om att det sker. Ändå är iakttagelsen och dess innebörd lika intimt sammanflätad med betraktarens egen historia som alltid.

Detta är fjärde gången jag har den stora äran att delta på Liljevalchs Vårsalong. 

Hemsida: www.dahlgrenstraat.se
E-post: info@dahlgrenstraat.se
Instragram: simonstraat_art

En matta är ett arbete mellan bildkonstnär, färgare, ullexpert och vävare. Och allas arbete måste vara i samma takt. Det är svårt att hitta någon matta som har balans i helheten; en brist i någon av de fyra uppgifterna kan skada de andras arbete och irritera ögonen. Och det är jag som har ansvaret för allt, utom att knyta mattan.

Jag målar och tecknar och är mattkonservator, växtfärgare, ullexpert och har designat mönstret. Jag har växtfärgat 60 kilo handspunnet garn för denna matta i Iran och väverskan Shaghayegh har knutit mattan i Kermanshah.

Mönstret heter "Gården" (på persiska Bostan) och handlar om slutet av vintern på gården; med terrakottafärgad jord och vattenrännilar under röda broar. Blommorna på trädet börjar slå ut och växterna tar näring från hjärnformade insekter och kulturfossiler.

Mönstertekniken jag använder mig av är persiskt färgfältsmåleri från 900-talet. Ullen är handspunnet garn från den svarthuvade kurdiska fårrasen från Kermanshah. Denna ull har 10– 25 cm långa fibrer och är mycket glansig. Efter sortering och utan att tvätta ullen kardar man den med en kardbåge. Sedan spinner man den med färre varv per cm.

Det största problemet i Iran och omvärlden i ullhanteringen är förlorad kunskap och brist på förståelse av hur kardmaskinen skadar ullkvaliteten genom att separera fibrer.
Kardbågen blandar alla fibrer med varandra utan separation till två grupper, bottenull och täckhår. Ullfibrerna är vackrare tillsammans och lever längre. Kardmaskinen däremot separerar fibrerna i två grupper: gäng och falang. Det gör stor skada på fibrernas skönhet och kvalitet, material och livslängd.

Ullen är inte så mjuk som hos europeiska fårraser, vilket hjälper fibrerna att sitta kvar i textilen. Mjuka ullfibrer är löstagbara och glider ur knutarna. Fibrerna på iransk fårull kan vara glansig och matt samtidigt. Det är därför man känner igen en persisk matta på 50 meters håll! Den beige ullen ligger som i lätt sömn (på persiska khabo bidar), både glansigt och matt på samma gång, och får ett skimmer som liknar bilden av universum.

I Sverige använder inte så många textilhantverkare svensktillverkad ull. Den svenska tvinnade ullen är dyr och kostar 1200–3000 kr kilot. I stället köper man ull från 80 kr kilot, som är merinoull och blandrasull från andra länder. Man kan fråga tillverkaren var ullen i mattan kommer från. Ullen från stora producentländer som Uruguay, Nya Zeeland och Australien hamnar i Indien för kardning. Persiska mattor har mycket problem också, för det mesta handlar det om förlorad kunskap om processen.

Jag har färgat ullen med växtfärger. Den gulröda bottenfärgen i mattan kommer från krapprot och den blåaktigt rödlila är karmosin som görs av kermeslusen. Den gula färgen får man ur färgreseda; gult är också vetenskapens symbol. Det bruna kommer från valnötens gröna skal, dels av ull från bruna får. Växtfärgade material är beständiga och tappar aldrig sin kulör vid tvätt eller ljuspåverkan, vilket däremot syntetisk färg gör.
Färgväxterna har en vibration i sin karaktär. I t ex krapproten finns flera färgämnen, två viktiga ämnen är alisarin som är gulaktig och purpurin som är blåaktig. Alisarin symboliserar den köttsliga och jordiska kärleken och purpurin symboliserar den gudomliga kärlekens kraft på jorden. De två färgämnena tvinnade med varandra skapar en dualistisk dragkamp och med den glansiga ullen skapas en slags konflikternas överenskommelse som lever bredvid varandra. Tillsammans har de en skön psykofysisk påverkan på det omedvetna.

I mina ögon har den syntetiska färgen inte samma kraft och skönhet. Många textilare blandar ett par olika rödfärgade garn och skapar så vissa skiftningar, men klarar t ex inte av den glitterkaraktär som två färgämnen samtidigt skapar i garnets yta.
Det är detsamma med indigoblått, färgen visar sitt tårögda, uteslutande ansikte enbart i växtfärgning, inte så bra i olje- eller akvarellfärger.
Antalet syntetiska färgkulörer och valörer på marknaden är 300–400, en bra växtfärgare däremot har över 12 000 kulörer och valörer.

Jag har försökt visa att växtfärgning, ullkvalitet och procedurerna vid garnframställning har en förmåga att skapa en bild av liv om man ger dem spelrum. Materialet i sig skapar kontinuerligt nya förnimmelser. Så kan två blomblad bli en damstövel, ett kranium kan bli en insekt. Alla former är välkomna.
Den handspunna ullen är ojämn och har växlande tjocklek. Den suger färgämnen ojämnt och därför blir knutarna på mattan inte likadana. Varje mönster har därför sin egen identitet.
Alla lever bredvid varandra utan att knuffas och skapar en slags konflikternas överenskommelse – det är en representation av gården.

Det sägs att trauma går i arv, även fast vi inte upplevt exilen själva. Hur gör vi för att bli hela igen? Videoverket arbetar med temat exil i en svensk kontext idag. Hur bearbetar man närhet och längtan till en plats? Vad händer med sorgen som uppstår när vi hittar rötter bland betongen men tvingas att lämna platsen?

Min konst är kamp och frihet. Ibland är jag i kamp för att kunna göra min konst, ibland handlar den om kamp. Oftast kämpar jag för att vi ska få vara fria och inte tvingas till knutna nävar.

Jag tror på konst och kultur som helande kraft. Att den har kraften att förändra. Att den har makten att röra människor på ett personligt plan. Att en kan använda konst för att medvetandegöra sig själv, för att föra fram budskap, kanalisera känslor och laga våra trasiga själar.

I det här verket har jag försökt laga min egen själ. Jag hoppas att du som känner igen dig i det du ser kan ta med något hem.

Musiken är komponerad av Micael Henriquez.

Emma Dominguez, född 1989, Botkyrka

Hemsida: http://emmadominguez.com
E-post: emma@ferhango.com

Med min konst försöker jag svara på frågor om min plats i världen. Behovet av att utforska detta tema beror på att i år för sju år sedan flyttade jag från Brasilien till Sverige.

Precis som en växt som flyttas från en kruka till en trädgård, behöver du tid för att anpassa dig till en ny plats. Det tar tid att odla en trädgård, det tog mig många år att lära mig svenska och det tar mig dagar och ibland veckor att måla en av mina akvareller.

En gång läste jag en bok som säger att om du tar hand om en trädgård i sju år kommer trädgården att bli självförsörjande efter det. Frön kommer att så sig själva, växter kommer tillbaka på egen hand och trädgården kommer att tillhöra den platsen, även om ingen tar hand om det. Och det är så jag känner mig efter sju år i Sverige, som en trädgård som nu tillhör en plats.

Mitt favoritmedium är akvarell. Akvareller och växter har mycket gemensamt. De behöver båda tid och tålamod för att växa. Och det är den tiden att måla eller arbeta i min trädgård som hjälper mig att svara på dessa frågor om min plats i världen.

Med den här serien av målningar som jag visar på Vårsalong i år letar jag efter likheterna mellan förändringar i växter från min trädgård och förändringar i mitt liv. En växts olika tillväxtstadier representeras av människokroppen. Och det beror på att de återspeglar den mänskliga upplevelsen. Precis som en växt som växer långsamt tar det tid för en person att veta vem han eller hon är. Och eftersom vi är en del av naturen återspeglar förändringarna i naturen förändringarna i oss själva.

Jag tror att teman som tillhörighet, anpassning och förändring är universella teman för oss alla. Därför hoppas jag att mitt arbete representerar den mänskliga upplevelsen som förbinder oss alla med varandra.

Ellen Dynebrink, född i Göteborg, 1986

Jag arbetar som konstnär och är intresserad av att synliggöra värdehierarkier genom feministiska strategier och metoder. Jag är utbildad vid Textilhögskolan i Borås och vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och har sedan 2014 producerat verk i det textila fältet med fokus på frågor kring kvinnlig identitet och representation.

Relationen mellan det textila hantverket och kvinnokroppen undersöker jag via performativa metoder där njutning och upprepning är återkommande. Genom traditionella tekniker utforskar jag estetiska uttryck som tillskrivs unga tjejer och feminina identiteter. Arbetet tar ofta avstamp i uttryck som är underordnade och som beskrivs som onödiga, fåfänga och överdrivna och där förkärleken förväntas växa bort ju äldre en blir.

u & me

Finns det en blick som inte längre dominerar? Som inte längre fängslar världen i bilder på̊ avstånd? En blick som istället lägger sig bredvid? Som ett ting i sig?
Jag tänker mig ett glapp, ett utrymme där betraktaren förlorar sig, där den distanserade bilden löses upp och ger plats för ett deltagande istället för dominans.
Jag arbetar inifrån och ut. Skär isär, syr ihop. Umgås med materialet, sida vid sida med objekten, du och jag. Strävan efter identifikation och subjektskap upphör och alternativa vägar kan träda fram. Som den tyske konstnären och teoretikern Hito Steyerl säger: How about siding with the object for a change? Why not affirm it? Why not be a thing? An object without a subject? A thing among other things? (Steyerl, Hito: The Wretched of the Screen, Berlin: Sternberg Press, 2012)

I lyckliga stunder talar bilderna om hur de vill bli målade, tecknade eller grejade. Jag fattar inte hur det går till, det bara händer, och jag känner mig lika tacksam och överraskad varje gång.

Innan kan det kännas som att "nu går det aldrig mer", jag svettas och gnor, försöker kommunicera, ställa mig in, förekomma ... men får ingen respons. Det hela kulminerar i något som kan liknas vid en katarsis. Efter det tar en sorts stillsam berusning vid och det närmaste begrepp jag funnit kring fenomenet är unio mystica.
Verket signeras slutligen a tergo, på baksidan, av respekt för det som vuxit fram i sin egen rätt.

Jag har tidigare deltagit på Vårsalongen vid tre tillfällen (med torrnålsgravyrer, blyertsteckningar samt kolteckningar), men det känns extra roligt att det är målningar den här gången.
Färgerna brottas och beter sig oväntat, de samsas, drar sig undan o.s.v i all oändlighet. Att måla är att lära känna dem lite närmare, och förundras över deras existens.

FÄRGSÅNG
Här svävar stolt citrongul in
och virvlar sig
och blandar sig
med koelin så mild och fin,
vad tusan är nu detta?

Jag vet det ej, det hände sig.

Orange tar tag och fräser om
titanvitt tutar runt
bränd umbra hakar på förstås
och doft av preussiskt blått i bloss

Tack färger … att ni finns!

Hemsida: https://maria-edlund.tumblr.com/
E-post: kiselblomma@gmail.com

Serien Veckodagar består av skulpturer utifrån minnesbilder.

Jag jobbar oftast länge med ett verk, lägger undan, tar fram, målar över, sågar eller river itu för att sätta samman på nytt i letandet efter rätt form, rätt patina. Ytan är en fasad, en front, en ovansida som samtidigt bär sin motsats, det vi inte ser men som ändå är närvarande. Som en möjlighet.

På samma sätt har också Meditation Box kommit till – som ett långsamt prövande, ömsom förkastande, ömsom bejakande fram till ett slutligt uttryck. Ganska planlöst från början men ändå inom vissa ramar där ett visst tankegods tillsammans med materialets beskaffenhet för processen framåt.

Jag föreställer mig att Meditation Box skulle kunna fungera som en portabel meditationslåda – det känns ganska humoristiskt att tänka så. Det är en lek med enkla material, återvunna, omformade och nyformade, som tillsammans med titeln frammanar bilden av en tankes frihet där inne i en box gjord av återvunnen kartong.

Men oaktat det humoristiska finns också en allvarsam sida: det återvunna materialets värde är mer än någonsin aktuellt i en tid då vi på yttersta allvar måste reflektera över konsumtionsvanor och konsumtionsval. Begreppet meditation kan förstås problematiseras i sammanhanget – är det en passiv eller aktiv handling? Och tankens frihet – vad gör vi med den? Vad kan vi göra? Stannar blicken på den bedrägliga ytan eller förmår den i en rörelse söka sig bortom de frusna konturerna?

Född 1955, bosatt i Norrköping, leg lärare, fil kand konstvetenskap och engelska, konstskribent.

Jag heter Linnéa Eklöf och är en 47-årig, kreativ arbetsterapeut från Täby. Mitt konstintresse har funnits med mig hela livet, och att uttrycka mig själv genom olika typer av skapande är både ett medfött behov och ibland en livlina.
Förra året hade jag förmånen att medverka på Vårsalongen för första gången med mitt verk "Omedvetna samarbeten". Även i år är mitt bidrag på temat "återbruk" och "re-design".

På lampan “Spargrisen” har gammalt bruksporslin och äldre figuriner omformats till en ny design, med en ny funktion.
Namnet “Spargrisen” är tvetydigt. Dels kommer det av de två spargrisar som framträder tydligt i lampans mönster, men det står också för att vi faktiskt kan spara på jordens resurser genom att återbruka varor vi tröttnat på eller som gått sönder.

För mig finns det ett speciellt värde i vackra föremål som vi använder och omger oss med till vardags. Därför vill jag gärna att mina verk ska vara estetiskt tilltalande, roliga och inspirerande samtidigt som de gärna ska kunna användas praktiskt på något sätt.

För mer information om min konst, besök gärna min hemsida www.myretroart.com
E-post: myretroart@gmail.com

Brand

Som en yster ekorre
rann elden ner för stammarna
hoppade mellan träden
och förökade sig.

Nu snö
förkolnade grenar
långt borta
mullrar motorvägen.

Jag ville göra 12 böcker i formatet leporello. "Brand" är en av dem. Jag är fascinerad av bläddringsmöjligheten och leporellons tredimensionalitet, det skulpturala i det vikta pappret. Samtidigt som leporellon utvecklas får texten gestalt. Text och bild hör ihop. Det blir ingen platt teckning, jag kan vrida och vända på den, vika, veckla ut och bläddra, som en film man kan backa och spola fram eller tillbaka.

”Brand” är tecknad på en plats där det brann för 5 år sedan. När leporellon är helt utvecklad har den formatet 24x454 cm.

Hemsida: www.lottaekman.se
Instagram: @charlottekman

Den raka linjen. Svart och vitt. Kvadrat/rektangel som bryts. Ett av mina spår som jag tar upp ibland för att se vart det leder.
Ibland blir det yta, mönster, ibland 3-dim och visst djup och ibland något annat, optiska illusioner.
Oftast arbetar jag i mindre format men här har jag valt större format. 

"KONSTRUKTION" Höjd 240 x Bredd 200 cm.
K är en akrylmålning på kartong monterad på masonit från2017. Den består av 6 vändbara delar (80x100) som också fungerar enskilt. Delarna kan kombineras på en mängd olika sätt: 2 x (6x5x4x3x2x1) = 1440 st. 

I samband med den här visningen har jag tittat på små kopior av verket som är lättare att lägga. Jag hittade en del intressanta kombinationer, bl.a. två stycken där man kan hittta en diamant som dominerande form. Det blir lite som ett schackparti, eller som att stiga in i en labyrint, att analysera de olika ställningarna men till slut får ändå originalet gälla.

Mina motiv är abstrakta. Men ofta med en viss känsla av landskap. Landskap som är artificiella. Platser som ej är specifika. Där atmosfär och färgval står i fokus.
Jag arbetar intuitivt och öppet, växelvis kontrollerat. Slumpen välkomnas och bearbetas sedan.
Stundtals arbetar jag mer rumsligt. Med skulptur, kollage och installation kombinerat. Men även där med färgen och måleriet som största innehållsbärare. 

Född och uppvuxen i Örebro. Göteborgs Konstskola 2017–2019. Studerar för närvarande fri konst på Konsthögskolan i Oslo.

Instagram: vidarericsson
E-post: vidar.ericsson@gmail.com

Jag är född och uppväxt i byn Södra Harads vid Luleälven i Norrbottens inland. Nu bor jag vid samma älv åtta mil söderut.
Minnen av otaliga resor, fjällvandringar, skid- och kanotfärder och andra strövtåg i Norrbottens (o)bygder och landskap sätter tydliga spår i mitt måleri. Som i målningen Gruva. Men det handlar inte om avbildade landskap.

En målnings framväxt fungerar bäst för mig när jag närmar mig ett drömtillstånd. När det nyktra och intellektuella sätts på undantag för mer intuitiva och dunkla krafter. Bilderna blir då, som i den verkliga drömmen, en bearbetning av hela tillvaron.
Så småningom – om man anser det mödan värt – kan man närma sig bilderna med det så kallade förnuftet, försöka ”förstå” dem. Förhoppningsvis når man inte helt fram eftersom ”en genomskådad bild är död”.

Hemsida: jatte.se

Mattias Eriksson är namnet. 52 år och född, uppvuxen och bosatt i Motala. Utbildad snickare och jobbar som arbetsledare på en byggservice.

Jag är gift med Maud, vi träffades 1985 på gymnasiet. Vi har två söner som också bildat familjer. Det är äldsta sonen Alexander och Julia. Och det är Adam, Hilda, Hugo 3 år och Lucas 1 år.

Att måla och skapa har blivit ett stort intresse på senare år, och allt började med en kvällskurs i oljemålning arrangerad av Folkuniversitetet här i Motala 2013-2014. Vi hade precis sålt huset och av en slump kommit över ett blad med olika kvällskurser på. Min fru och jag anmälde oss, och det blev början på resan som ledet fram till tavlan "Nyfikenhet" som jag fått äran att ställa ut på Liljevalchs.

Motivet är hämtat från en av våra promenader i ett närbeläget naturreservat kallat Staffanstorp. Reservatet hålls öppet med naturbeten och dessa stutar mötte upp oss nyfiket när vi närmade oss.
Till historien hör också att jag är uppvuxen på en gård med mjölkkor som gränsar till ovansagda reservat, i reservatet lekte jag och badade som barn.
Så stutar, naturreservat, nostalgi från en tidigare lekplats, en kilram som jag fått av ett par vänner (de skulle kastas) och målarklåda blev denna tavla.

Inspiration till mina tavlor hämtar jag i omgivningen, naturen och just nu mina barnbarn.
Jag fascineras av ljuset och mörker och hur det faller och kontrasterna som skapas. Även färger triggar lusten att måla.
Jag målar helst i olja men har fuskat lite med akryl, akvarell och färgpennor.

Jag målar med många och tunna lager färg och är ganska strukturerad. Jag vill gärna skissa upp motivet och blanda till samtliga färger jag ska använda för dagen. Det kanske är det som gör att jag kallas ingenjören av de i gänget som träffas och målar (vi kallar oss Verkstadsmålarna).
Om man vill se mer av vad jag skapat så finns jag på Instagram och söker ni på #mattes.malningar så ska ni hitta rätt.

Mina bilder är uppbyggda med ett slags textil mosaik. Det ekologiska bomullsgarnet kypfärgar jag själv och hugger upp och limmar fast. Tekniken blir för mig ett sätt att måla.

Bild nr 3 har fått en rejäl guldram kring en abstrakt "målning". Materialet leker med konventionen, guldramen är mjuk, målningen ändrar sig, viker och rör sig. Garnets mjukhet och reliefkänslan skapar djup och en tydlig textur. Det blir en lek med stilar och ismer.
Den textila tekniken hittade jag och min kompanjon på när vi gjorde en Dalahästmatta till Hemslöjdens sommarutställning 1992 på Liljevalchs.

Självklart är jag påverkad av konst och bilder från alla tider, bildminnena blandar sig med dagsformen.
Folkkonst har alltid intresserat mig lite extra, där finns ofta en lekfullhet och frihet i material och uttryck, handen är närvarande och det dekorativa gläder mig.
Jag laborerar med uttrycken i olika material och tar med mig textilen in i emaljen, går från emalj till spraymålning och vice versa. Det blir också skulpturer, ofta textila.

Jag har min ateljé i Falun och har ställt ut mina verk runt om i Sverige och världen, senast i Seuol tillsammans med andra konsthantverkare. Jag visar och säljer också mina verk på Konsthantverkarna i Stockholm på Södermalmstorg.
Representerad på kommuner och landsting runt om i Sverige.

Hemsida: annafjallback.se

Jag är född 1960 i Alingsås, där jag också växt upp. Hemma fanns det alltid tillgång till block och pennor, min pappa var konstnär, så teckning och målning var en naturlig del av vardagen i min barndom. Numera bor jag på landet strax norr om Alingsås, med närhet till naturen som min viktigaste inspirationskälla.

Idén till min bild "Stigfinnare", var från början att gestalta en längtan och ett sökande, mot en bättre värld – ett Eden, ett Utopia, eller kanske en väg tillbaka, till något slags ursprung. Stigfinnaren, fångad i ögonblicket, lyhörd och vaksam, fick bli en symbol för det sökandet.
Idén sammanföll också med min egen önskan att komma vidare och hitta nya sätt och vägar att uttrycka mig på. Som ett led i det sökandet har jag provat att kombinera måleri med teckning, samtidigt som jag fört in kollage som är en för mig ny teknik.
På så vis blir bilden av Stigfinnaren även ett slags självporträtt av mig som konstnär, i mitt sökande efter nya uttrycksätt.

Utbildning:
Hovedskousmålarskola Göteborg 1979-84
KV-s Konstskola Göteborg 1977-79

Hemsida: www.katarinafornell.se
Instagram: katarinafornell
E-post: k.fornell@telia.com

Tre målningar på pannå.
Sparade ofärdiga skisser/utklippta bitar som jag hittar i olika utrymmen i ateljén ligger till grund för bilderna.
Eftersom jag gör så få bilder varje år så borde det nog räcka till
fler bilder framöver.

I dioramor världen över har jag studerat olika sätt att se på naturen. Ibland har den giriga forskarblicken varit lika intressant som berättelserna i dioramorna. Det händer också att formgivningen – montrarna, texterna, attributen mm – säger något helt annat.

Mitt arbete handlar om minnen och familjelivet genom att jag på olika sätt återskapar gamla fotografier, till största del från min egen familj och uppväxt. Det är ett försök till en djupare förståelse kring vad vi väljer att dokumentera och varför, vad som händer i den där stunden när man tänker att “det här måste jag ta kort på”. 

Fotografier säger så mycket om sin tid med tanke på motiv, ljus och komposition, men också något om hur långt tekniken har kommit och vilken tillgång privatpersoner har till den. Kostnad för varje framkallning, digitalkamerans möjlighet till förhandsvisning och den tilltänkta betraktaren är olika faktorer som påverkar både kvalitet och kvantitet. 

Parallellt med dessa större frågor om tid är det en djupdykning i min egen barndom och familjehistoria, motiven är inte bara utsnitt ur främlingars fotoalbum utan det är mina egna födelsedagskalas och julaftnar jag återskapar. På Första julen i huset är det jag själv som väntar på tomten medan min mamma tar kort. Ofta blir det en fin balansgång att vårda minnen utan att låta det bli sentimentalt; att försöka skapa verk som säger något om sin tid snarare än mig som person.

Karin Gissberg, född 1971, bor i Bromma.

De senaste åren har jag arbetat mycket med bildserier som jag kallar för mosaiker. Målningarna har tematiska och visuella länkar till varandra och är tänkta att kunna placeras tillsammans som delar i ett skeende. Varje bild får växa fram i möten med de övriga, för att hitta sin specifika rytm, ton och klang.

Bildens startpunkter utgörs oftast av snabba färgskisser inspirerade av fotografier. Dessa slår an en grundton utifrån vilken målningen sedan fritt växer fram; något lyfts fram och förstärks och annat får falla i glömska bakom en färgridå.

Naturen är en genomgående källa till inspiration. Ett återkommande motiv är hus med omgivande landskap, liksom i verket “Mosaik”. Huskropparna har sina egna personligheter och gestaltningarna blir för mig nästan som porträtt. Levandegjorda av de historier de ruvar på, kan de också tala med varandra och berätta något nytt tillsammans.

Mer av min konst finns på www.karingissberg.se

Jag målar med oljefärg, lager på lager för att få färgen att skifta i olika nyanser. Motiven jag arbetar med är ofta porträtt med något objekt. Symboler hämtade från naturen, fåglar, havsdjur, blommor och träd.

Då jag var yngre så gick jag, min pappa och min bonusmamma till Liljevalchs och sedan Blå Porten. Nu, pappa, är jag med i salongen och vad stolt du måste vara. Du sitter i himmelen och dricker ett glas rött. Hoppas du gillar vad du ser, pappa!

Jag är 67 år, bosatt i Stockholm, jag är sjökapten och har nu gått iland för gott.

Sharp lookout Pt-74.
En ung sjöman spanar ut över havet. Trots alla moderna elektroniska hjälpmedel är det mänskliga ögat oöverträffat. Det kan upptäcka och värdera det som elektroniken inte rår på.

Territorial pissing Pt-71.
Det är vad det är.

Departing the western world Pt-76.
Ett fartyg med bilar och maskiner som lastats i Bremerhaven på resa till Abu Dhabi, Dubai och Kuwait.

Shoreleave Pt-76.
Tre grabbars förströelse en fin sommardag vid Årsta holmar.

En idé om att konst föder konst föder konst fick mig att under olika sinnesstämningar tolka mina favoritkonstverk.

E-post: Bobo@Bobohallberg.com

Jag heter Emma Hasselblad och jag föddes i Stockholm 1991.
Jag stickar för i stickningen finns det möjlighet för mig att undersöka former, silhuetter, olika texturer, färger och färgkombinationer.
Jag utforskar de möjligheter som själva stickandet har. Det flexibla, rörliga, stretchiga materialet som det stickade tyget tillåter. Jag är intresserad av dialogen mellan det stickade tyget och kroppen. 

Utgångspunkten i mitt verk är den stickade tröjan, men vad som finns kvar av den kanske är till exempel en ärm, men inte en ärm som går att använda utan snarare själva formen av en ärm. Kvar finns alltså själva essensen, minnet av något som en gång hade en funktion.
Jag försöker snarare ta vara på någon slags siluett av "tröjan" och lägga mer fokus på själva garnet och färgerna, och låta funktionen hos den stickade tröjan vara sekundär.

Skulpturen BODY ON BODY har en hålighet, en insida, ett icke-varande av något, ett spår av en kropp och håligheten är det som finns kvar av en kropp. En form där det finns plats för en kropp. Verket presenteras utan att vara buret av en kropp, det är fristående från kroppen. Men kvar finns närvaron eller snarare frånvaron av kroppen.

Hemsida: www.emmahasselblad.com
Instagram: @emmahasselblad

I min verksamhet som fotograf har jag samlat på mig en stor mängd negativ och diabilder från den ”analoga tiden”. Jag har på senare år roat mig med att gå igenom och skannat in en del av materialet, både från jobb och privata bilder.
Den nya tekniken gör också att bilder som tidigare ratats eller betraktats som mindre lyckade kan få nytt liv och intresse. Det var i det sammanhanget dessa två mer eller mindre kasserade negativ från min far dök upp.

Jag har använt de gamla negativen för att göra dessa två porträtt av Pappa och vännerna Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf. För mig personligen känns det kul att i denna bild se vänskapen mellan pappa och Ferlin. Bilden på Gunnar Ekelöf stående på sin segelbåt har något drömskt över sig. Ursprungsnegativen är från 1940-talet.

E-post: michel@sesann.se

Verken jag visar på Vårsalongen är två landskap från den italienska vulkanön Stromboli. Ön är belägen norr om Sicilien, har 500 bofasta invånare och en av de mest aktiva vulkanerna i Europa med utbrott var 20:e minut. Vädret är hastigt växlande med skarp sol följt av korta skurar, något som ger upphov till en tät flora.
Stillheten i kombination med växtligheten och doften från vulkanen ger upphov till en ödslighet som bidrar till en särskild mystik, något jag har försökt att fånga i mitt första verk. I det andra möter vi ön på avstånd. Båda verken tillkom efter en semesterresa till ön år 2016.

I min konst rör jag mig mellan olika tekniker och material, främst teckning, akvarell och olja. Jag är särskilt intresserad av ögonblicksbilder och ljusets skiftningar och målar helst landskap och porträtt. Som självlärd konstnär är jag ständigt intresserad av att utveckla och förfina min teknik.

Jag är född 1984, uppvuxen i Trelleborg, bor i Stockholm och arbetar som kirurg.

Hemsida: http://andersholmen.pb.gallery
Instagram: @holmen.konst

Ann-Marie Holmgren, bosatt i Stockholm, född 1944.

Konstnärlig högskoleutbildning från Stockholm, Bergen och Oslo. Har haft ett antal utställningar som alla handlat om växtlighet, miljö och ekologi. Jag arbetar med måleri, skulptur/objekt och textil. Under åren har jag samlat på mig olika föremål och material som jag använder mig av i min konst. Utöver färg köper jag bara undantagsvis något nytt.

Bakgrunden till verken på Vårsalongen är följande:
I början 70-talet var jag på en resa till södra Grönland. Jag hade inte med någon kamera. Minnet av vad jag såg och upplevde är tydligt. Grönland är en del av världen där klimatförändringarna är extra tydliga.
Eftersom jag burit med mig resan i alla år kändes det naturligt att fundera hur jag skulle kunna uttrycka något av detta. Objektet med isbjörnen är egentligen inget minne eftersom det inte fanns några isbjörnar på den södra delen av ön. Det är väl mer en symbol för klimatförändringarna (trots att isbjörnsstammen inte lär ha minskat).

Deltog i Vårsalongen 1994.

Jag har arbetat på Ateljé Inuti i närmare 20 år. De senaste åren har jag utvecklat en teknik där jag utgår från ett porträttfoto av någon kändis. Detta gör jag ett torrnålstryck av som sedan handkoloreras.
Det är femte gången jag är med på Vårsalongen och det är lika roligt varje gång. I år blir det den kungliga familjen som porträtteras.

Nu är allt förändrat.
Byggnader har rivits eller flyttats. Gator stängs av och ett industristängsel omsluter våra kvarter.
Den bebyggelse som vuxit fram byggdes på malmkroppen. När järnmalmen ska upp ur berget får människorna flytta på sig.
Gruvan är förutsättningen för samhället.
Utan den ena finns inte den andra.
Det har varit en ordning som gällt allt sedan malmbrytningen startade.
Malmberget – det hörs på ordet.

Det är djuren och naturen jag vill vara röst för genom mitt skapande. Klokskapen och mystiken som finns där och som jag tänker att människan ibland missar och kan lära av genom att lyssna och se.
I ateljén kopplar jag upp mig till det stora nätet som kallas universum. Världsalltet eller kanske evigheten... det som är bortom tid och rum. Arbetet är en process utan tydligt mål och jag är endast verktyget som låter mig ledas utan tanke men med ett fragment av någons slags känsla. Kanske det undermedvetna. Det som kommer i drömmarna och i känslan innan de blivit till ord.

Jag målar på och målar om och målar över. Ibland är måleriet som terapi. Jag bearbetar sånt som jag mår dåligt av och som behöver lyftas fram. Det handlar ofta om orättvisor i världen och om skogen och dess djur. När jag är i skogen pratar jag med djuren, en tyst dialog. En tröst och ett samförstånd. En längtan och strävan efter att återknytas till ursprunget. Ursprunget som människan är på väg att tappa bort. Ateljén är min kokong där jag dör och återföds gång på gång.

Teman som återkommer är mörker/ ljus, död/liv, månen och naturens mystik.
Goya, Munch, William Blake, Hans Wigert, van Gogh och Gerhard Nordström är ständiga favoriter.

Hemsida: theresehageby.webnode.se
Instagram: @theresehageby
E-post: tess_hageby@hotmail.com

Donoussa

solen
bergen
den brända jorden
ingen skugga så här dags
vågor mot stranden
vinden konstant
tavernan
maten
livet är långsamt
ölen kall

Lars Isacson, född i Kisa Östergötland 1948.
Efter många år i Stockholm är jag nu bosatt utanför Vimmerby i Småland.

Kolteckningen "Vinternatt" är en bild som följt mig genom åren. När jag nu för något år sedan tog upp den igen med kolets utryckliga svärta kändes den renodlad och enkel.
Detsamma gäller teckningen "Stammar" som också hamnat i kolets svarta mylla. Det är den skog och det landskap som omger mig, inget större och inget mindre, bara det jag upplevt och sett.

Genomskinlighet är en viktig teknik i mitt arbete med grafit i kombination med måleri i olja och akryl. Utgångspunkten ligger i den moderna berättelsen och historiska händelser. Denna forskning är ytterligare fördjupad genom antropologiska undersökningar.
Jag börjar arbetet genom att samla in material som jag senare rekonstruerar och återskapar med olika röster som vittnen. Platserna som jag besöker i mitt måleri är fyllda med lager av dessa tysta hyresgäster. Jag vill ge dem utrymme genom att på nytt berätta historier som vi glömt eller aldrig tidigare fått höra, för att därmed kunna se dem från ett annat perspektiv, kopplat till nutiden.

Mycket av det material som jag jobbar med är från samlingar och arkiv vars uppgift är att beskriva och förmedla en historia och tradition, men vem är det som äger en tradition och vem är det som tolkar den?
Material som är underlag till måleriet hittar jag på Internet, arkiv, böcker, och berättelser genom möten med människorna. Med detta som grundmaterial vill jag ställa frågor kring representation och tolkningsföreträde.

Jag inspireras av folktro och en modern representation av lokala myter och traditioner. Myter har alltid spelat en grundläggande roll i ett samhälle och vissa traditionella grupper betraktar myter som verkliga berättelser om deras avlägsna förflutna, även om myter används för att antyda att en berättelse inte är objektivt sann. Jag målar en ny kopia av en befintlig bild, som jag tillåter att ändra i en process när jag lägger till nya lager; skapar en hybrid av tid, karaktärer och platser, som jag kan relatera till.
Nära besläktade myter finns över hela världen. Djurmasker bärs ofta som en del av att skapa en djurperson som skiljer sig från människan. Vissa maskformer förenar myter och symboler för att skydda oss från dålig anda. Det är allmänt accepterat att masker, brus, färg är avsedda att driva bort mörkrets krafter och öppna vägen för ljusets andar.

Jag är född 1973 och uppvuxen i Katowice samt Gagnef och bor idag i Falun. Jag tog en individualiserad masterexamen i konst från Konstfack och BA (Hons) Fine Art från Central Saint Martins i London samt masterexamen i film- och tv-produktion från Krzysztof Kieślowski Faculty of Radio and Television, University of Silesia.
Jag har bland annat visat mitt arbete på National Portrait Gallery i London, Mall Galleries i London, Liljevalchs konsthall i Stockholm, The Invisible Dog Art Centre i New York, Galleria “Clou – Circolo d’arte contemporanea” i Ragusa, Italien. Jag belönades med stipendium från Konstnärsnämnden, Byggnads Kulturstipendium, Konstakademiens Webers/Ribbing/Beskow-stipendium och har utsetts till Anna-Lisa Thomson-stipendiat. Mitt verk ”Raison d'être” kom med på 7th International Arte Laguna Prize, Arsenale Venice där jag tilldelades Art Gallery Special Prize. Jag är representerad i ett flertal samlingar, bland annat på Uppsala konstmuseum, Region Dalarna, Avesta kommun, Region Uppsala, Leksands kommun, Västerås konstmuseum, Sveriges Hembygdsförbund.

Hemsida www.jaroszlaszlo.com

Jag har målat hela livet, med ett längre uppehåll på 20 år, då all kreativ kraft lagts på min yrkesroll som fotograf och resten av tiden på tre underbara söner. När barnen blev vuxna fanns en lucka som gick att fylla med målande. 

En dag kom en fransk bulldogg på besök, på målarduken i min miniateljé, i lägenheten i Stockholm. Den bulldoggen har följts av många fler, som dagboksanteckningar eller istället för dagliga självporträtt. Jag målar akryl, akvarell och gör teckningar föreställande bulldoggar.
Jag har en hemma av kött och blod också. En vacker varelse med många uttryck. Inga ord behövs sig mellan oss, vi talar hjärta till hjärta. 

Några av bilderna är dekorativa, andra är mer direkta i sitt uttryck, som de jag visar här. Jag målar annat också men just nu är bulldoggarna de som tränger sig fram i en kö av bilder. Typiskt frallor, så buffliga!

Jag kommer att visa fler franska bulldoggar och andra bilder, på galleri Riddaren i Gamla Stan en vecka från 28/3 2020.
Du är hjärtligt välkommen dit, och kan också besöka mig på min hemsida: http://www.theresia.se

Jag gillar djur. Många av mina målningar handlar om djuren. I mina målningar är det viktigt att djur får vara djur.

Mina två målningar på Vårsalongen gjorde jag när jag flyttade till Umeå, tre veckor innan jag började på Umeå Konsthögskola. De är gjorda utomhus. Jag brukade cykla ner till Nydalasjön och mata änderna och måla.

“I thought I could organize freedom.
According to Ikaros sky is the limit.
People makes me lonely.
How Scandinavian of me."

Min konst är ett pågående utforskande av människan och hennes inre och yttre världar och ständiga tillblivelse. Konsten berör svåra teman: ensamhet, medberoende, vardagskamp. Vemodigt och drömskt, men inte svårtillgängligt. Lugna rörelser mot ett viktlöst tillstånd fritt från trycket som omger människan.

Självupplevda berättelser är drivande i mitt skapande där kontraster, manipulation och dikotomier är i fokus för berättandet. På Vårsalongen presenterar jag tuschlaveringar på akvarellpapper. Lager av svärta bygger sakta upp intensiteten samtidigt som berättelsen formas. Titlarna är centrala och har styrt komposition och stämning i bilden. Verken avbildar miljöer där jag bor och verkar.

I ”How Scandinavian of me” (2019) omgärdar miljön en bortglömd och livlös kropp som kippar efter syre eller förändring. Ett tillstånd innan rötterna åter biter sig fast i jorden och kroppen reser sig mot himlen.

Hemsida: www.capism.se

ögats sinne
ögat får vara obundet
inte fast i ett enda perspektiv
målningen kan bebos av ögats sinne
ögat kan röra sig obehindrat

ögat erbjuds flera betraktelsesätt
ögat tillåts komma ihåg
själva seendets egen språkutövning 

Jag valde att göra det här verket för att det är ett bra självporträtt av Carl Larsson. 
Jag har ritat med blyerts och sedan färglagt efter bästa förmåga.
Verket handlar om Carl Larssons blick som han styr sin frus handlande med. Och dockan, den gör ju som den vill.

Jag tycker om att gestalta fragment av handlingar, tankar och ord som finns i mitt huvud. Ibland upplevda, ibland påhittade, ibland önskade.
Det brukar vara iakttagelser av samtid, känslor och delaktighet
Händelseförloppet i mitt huvud är ofta lite 1,2,3 ...
Innan någonting, någonting, och efter någonting.

Solitär
”När jag betraktade mig själv i spegeln så var det som att prata med någon som gjorde mig lugn. Från att ha varit ingen till att ha blivit någon”.

E-post: parjohansson1@telia.com

Jag deltar med målningarna Qualia och Purusha, målade med akrylfärg blandad med vinylemulsion på mdf-skivor. Jag använder en mdf-skiva som grund, där den bruna mdf-plattans färg är som ett slags utgångspunkt, nollpunkt.

För att koncentrera uttrycket har jag reducerat några av de beståndsdelar en målning består av. Ingen linneduk, ingen komposition, ingen personlig penselskrift, ingen färg på penseln. Istället ligger färgen på pannån i systematiskt upphällda färgpölar. Jag bygger min pensel av flera mindre för att passa just det format jag vill använda. Sedan för jag den rena penseln över färgpölarna på den horisontellt liggande träpannån.

Jag försöker minska de estetiska besluten genom att utnyttja hela färgskalan ordnat i ett spektrum. I Qualia använder jag mig av nio färger, från rött till lila som sedan blandas när jag sveper med penseln över färgpölarna. Man kan säga att jag har ett demokratiskt förhållningssätt till färg där alla färger får vara med på lika villkor och har samma värde och betydelse.

Allt sker med ett koncentrerat penseldrag. Kaos kontra ordning, slump kontra system. Penseln vidrör ytan bara en gång – här sker det saker jag inte kan förutse – slump, natur och tid är vad det här penseldraget handlar om.

Qualia är ett filosofiskt begrepp för den subjektiva fenomenvärlden; Qualia är den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Det vill säga känslor eller upplevelser som inte går att beskriva såsom till exempel upplevelsen av färgen rött.

Purusha var en sorts urmänniska i kosmogonin i den indiska mytologin. Gudarna skapade världen genom att stycka Purushas jättelika kropp och formge alla tingen av delarna.

Jag är född 1965 och bor i Stockholm.

Hemsida: http://stefanjohansson.se
Instagram: /stefanjohansson_artist

Interiörerna i Undisclosed Inquiry är från början filmkulisser – de förekommer som bakgrunder i en serie stumfilmer från 1910-talet. Filmerna är baserade på följetongerna om Fantômas, en brottsling och mästare på att byta skepnad. Det som fångade mig med filmerna och följetongerna är de teman som berör det dolda, svårfångade och oförklarliga. När jag målar scener ur filmerna skapar det en möjlighet för mig att få stanna kvar i mysteriet och utforska det i min egen takt.

Undisclosed Inquiry skildrar rum. Det är till exempel arbetsrum, hotellrum, sällskapsrum; platser för arbete, socialt umgänge eller vila. Inga människor syns i bilderna. Utan aktörer kan man bara ana att något kommer att ske här – eller att något redan har utspelat sig här. 

Titeln Undisclosed Inquiry antyder en utredning eller ett utforskande. Men också tystnad – att information inte har delgetts. Vilka som utför utredningen, eller vad som är föremål för undersökningen, avslöjas inte av titeln eller bilden. 

Tekniken är tuschlavering. Bilderna har växt fram genom att tunna skikt med utspädd tusch har lagts lager på lager för att skapa nyanser mellan ljus och svärta. Genom att koncentrera mig på detaljerna i bilden får jag tid att dröja mig kvar i motivet. Jag får en möjlighet att göra motivet till mitt eget genom att förändra eller förstärka stämningen i bilden.

De målningar som visas på Vårsalongen är fem verk i serien Undisclosed Inquiry. Hittills har jag skapat 16 målningar i denna serie.

"In Plain Sight" reflekterar över den parallella värld där flykt, människosmuggling och -handel är vardag. Plötslig får vi blicka in i denna värld som normalt är osynlig eller som vi undviker att se. Man vet inte om flickan har gömt sig i kistan eller har tvingats in i den. Tanken är att åskådaren är en del av installationen. Flickan “hör oss” och är rädd.

För flera år sedan gjorde jag en dokumentärfilm om flyktingar som hade blivit torterade i sina hemländer. Att få höra om människors tunga erfarenheter och följa deras liv på så nära håll har påverkat mig mycket. Installationen kan också ses som sinnestillståndet hos en människa som genomlidit traumatiska händelser. Många fortsätter att leva i rädsla och ensamhet. Min vän Crispin beskrev sig själv: “Jag ser mig själv som krympt och oansenlig.“

Mervi Junkkonen, född 1975 i Finland, sedan 2005 bosatt i Uppsala.

Jag gillar att jobba med ljuset i mina bilder, och akvarell passar mig bäst för att få till de mjuka övergångarna från ljus till mörker.
Tavlan "Kalhygget" är sedd från min stuga i Tornedalen. Det var en stor gammal granskog där innan den i början av 2019 avverkades. Endast två taniga små granar stod kvar och en tidig morgon senare under året fick jag då idén till tavlan.
"Morgondimma" är målad senare mot hösten och mot den sida där man fortfarande kan se skogen.

Micha Karlewski arbetar uteslutande med egna fotografier som förlaga och inspiration till sina målningar. Motiven är hämtade från den egna vardagen och den närmaste omgivningen, ofta naturen.
I den här målningen står vi under en björk och tittar upp mot en oktoberblå himmel och ett stycke av älgkött upphängt till fåglarna. 

Under arbetet med sina senaste verk har hans arbetsprocess ofta handlat om att försöka förstå vad som händer i ett fotografi, att utforska förhållandet mellan verkligheten och den fotografiska bilden.
Målningarna får behålla samma dimensioner som de analoga originalfotografierna, men förstoras till jättelika kopior, som han, för att få stanna länge i bilden och komma nära motivet, låter växa fram mycket långsamt på duken.

E-post: michakarlewski@gmail.com

Min tavla ”kaffe kaffe kaffe” är inspirerad av en sommarresa i Italien. Det var varma dagar, vi njöt av upplevelser, mycket glass och kaffe.
På en målarkurs hos min konstnärsvän Owe Lundquist kom tavlan till. Jag gillar att måla i olja och med mycket färg, som i sig själv ger en struktur som kan formas och skulpteras med spatel.

Mina skulpturer på utställningen är ett slags manifest med allegoriska betydelser, i en kulturell såväl som politisk kontext.

"Bosse with egg”
Jag jobbar i ett brett spektrum med olika tekniker. Skulpturen tillverkades i patinerad brons i Sverige år 2018 i limiterad upplaga om två exemplar, båda med tillhörande ägg. Bägge delar i respektive konstverk är signerade både på ägg och lejonkanin i bronset med signatur Jeanette Karsten nr i upplagan. Längd Bosse 77 cm. Längd ägg 11.5 cm

Jag fick ett uppdrag av en privat större fastighetsägare där familjen hade haft en speciell lejonkanin som husdjur. Den hade betytt mycket för familjen som ville att jag skulle föreviga den genom att skapa en bronsskulptur som skulle placeras ute i trädgården.
Jag hade fria händer att på mitt vis gestalta denna varelse utifrån foton och beskrivning jag fick. Jag tyckte att Bosse skulle ligga ner i avslappnad ställning och ha ett intilliggande bronsägg som trygg symbol för livet.
Ägget som symbol har jag ofta med som detalj i min konst, exempelvis glaskonst och måleri. I munnen har han en liten gul blomma som symbol för det positiva och längtan efter sol och ljus. Ägget är symbol för födelse, livskraft, magi och en ny början.

Jag skissade en del för att få fram volymer/proportioner innan den stora lerfiguren skapades. Gjuteriet gjorde sen en form som användes för gjutningen som är en oerhörd avancerad och dyr process och kräver duktiga hantverkare.
Jag valde att göra ytterligare en bronsgjutning. Nr 2 ställs ut på Vårsalongen.
Min inspiration är från naturen och annat, livet kan beskrivas som en scen där allt kan hända. 
Bor i Stockholm, född 1967.

Hemsida: www.jeanettekarsten.com
E-post: jeanette@arkdeko.se

När jag fotograferar utgår jag från en idé kring ett sinnestillstånd eller en stämning som jag vill gestalta. I redigeringen eftersträvar jag främst att fånga stämningen, det estetiska kommer sedan som en produkt av detta.
Fotograferingen är en process, ett samspel mellan mig och objektet. För att nå stämningen hjälper det att objektet släpper tid och rum och försätter sig i ett tillstånd utanför sitt ego. Detta underlättas av att jag till exempel ber objektet blunda eller fotograferar bakifrån.

Jag fotograferar med Iphone. Iphonelinsen överensstämmer med den kvalitet på kameraobjektiv som motsvarar vidvinkel, vilket leder till ett lite “platt” perspektiv som jag gillar, samt att telefonens obetydliga storlek stör minimalt under fotograferingstillfället.

Vid redigeringen använder jag mig av telefonens bildappar. Då jag filtrerar bilden många gånger hamnar jag ofta i marginalen av apparnas funktionsområde, vilket kan ge oväntade effekter. Redigeringen är i sig en ganska långdragen skapandeprocess där jag släpper förväntningar och låter ögat och fingrar leka sig fram. En instinktiv känsla säger mig när jag hittat rätt, men jag vet i stunden sällan vad det betyder.
Först i efterhand, och ofta genom betraktarens ögon, finner och förstår jag vad det är jag avbildat och varför. Bilden går på så vis genom det fotograferade objektet, till mig, vidare till betraktaren och tillbaka. En rörelse där jag tänker mig att då, nu och framtid upplöses och där de flytande gränserna mellan våra medvetanden illustreras.
Jag väljer att låta mitt verk vara utan titel för att inte på förhand styra vad betraktaren ska se eller uppleva.

Jag finns på instagram: @susannekihlstrom

Våra samarbeten har under längre tid utforskat tankar och idéer kring skulpturala installationer där fotografi utgjort en tydlig grund. Samarbetet är ett resultat av våra respektive yrkesbakgrunder: Andreas är en av Sveriges mest etablerade porträttfotografer och Johan arbetar som creative director med fokus på produktutveckling och design.

Vi blev starkt påverkade av situationen kring papperslösa som blev del av det kollektiva medvetandet i samband med flyktingvågen 2015–16, då frågan kring identitet och medborgarskap blev såväl infekterad som polariserande. "Insynsskydd" gestaltar individer vars identiteter är okända, personer som flytt krig, förföljelse och fattigdom för att söka skydd i Sverige. Deras status och identiteter är och förblir okända.

De anonyma silhuetterna framkallar antingen nyfikenhet eller rädsla. Våra hjärnor söker mönster och sammanhang och vi förlorar därför ofta förmågan att bromsa vår oro kring det okända.

Insynsskydd hindrar omvärlden från att se dig, samtidigt som din bild av omvärlden förvanskas. 

Jag ser ständigt platser och detaljer som jag vill fånga, dokumentera och bevara.
Det kan vara en massiv och brant betongtrappa, ett ögonblick av skarpt ljus eller skugga, en lång mörk gångtunnel, en medmänniska på språng eller ett hörn på en byggnad.
Platser och ögonblick som kanske inte betraktas som vackra, men som blir vackra när du faktiskt ser dem.

Mitt verk heter ”det du inte ser” och det är ofta jag tänker att det är precis så, vi bara passerar utan att se. Våra liv är ögonblick som är just nu och som inte kommer tillbaka.
Mina bilder är alltid svartvita eftersom jag upplever att det jag fotograferar får en intensitet och en djupare känsla när färgerna är reducerade och vi verkligen ser platsen, ljuset, kontrasten, mörkret, motivet.

Mer bilder av mig hittar du på instagram @skraften samt på printler.se. Välkommen! 

Våren 2017 fick jag syn på två nakna, muskulösa män i min bokhylla. Jag hade visserligen lagt dockorna där själv, de köptes på loppis när jag några veckor tidigare behövde herrkläder i miniatyr till ett kurs-projekt. Men nu började jag fascineras av och fotografera dem. Jag lade till olika accessoarer och klädesplagg.
Min docksamling utökades snart med det motsatta könet. En pinnsmal docka med så små fötter att de inte går att stå på, ändå ler hon oavbrutet. Även ett sminkhuvud inhandlades. 

Oftast är min utgångspunkt att göra bilder som är tilltalande rent estetiskt. Ibland försöker jag efterlikna ett känt porträtt (som bilden här), och då blir de begränsningar som finns själva utmaningen: sminkhuvudet är i plast, utan mimik och armar. Processen från plastleksak till "någon" är magisk.
När jag jobbar med fria motiv är det först när jag är klar med bilden som jag börjar fundera på vad som sker. Driver jag med mannen när jag klär honom i rosa kjol med rosett? Känner han sig befriad? 

När jag cyklade runt på Södermalms loppisar för att hitta en docka som var nätt nog att få plats i ett korvbröd tänkte jag bara på att det skulle bli en estetiskt tilltalande bild, efteråt kom funderingar över det där eviga leendet på kvinnans läppar. Trots att hon ligger i ett korvbröd med ketchup över hela sig ler hon oavbrutet.

Om intresse finns att se fler bilder: Instagram @kristinakullenberg

Ibland händer det att en pil avlossas genom en serie toner i kombination med ord.
Hjärtat spräcks.
Pilen kommer i form av plötslig förståelse, kanske för någon annans tillstånd. 
Hjärtat blir krossat.
Man överväldigas av olycka över att förlora något man haft
man kanske inser att man aldrig hade det överhuvudtaget
att det var något man trodde eller hoppades
Under markytan rör det sig, expanderar och skiftar. Det öppnar och sluter sig.

”Ghost Liner” är en del av mitt konstprojekt ”Vessels: Ghost Fleet”, där jag utforskar begrepp som tid, förfall och förvandling genom att använda naturen som medkonstnär.
Jag bygger fartygsskulpturerna i de material jag hittar omkring mig. En gammal stålplåt, tändstickor eller läskburkar – allt kan användas för att bygga dessa skulpturer och det är bara fantasin som sätter gränser. Sen sänker jag dem på cirka tre meters djup i en vik i Roslagen och låter naturen omforma och förvandla dem till vrak. Efter 2–4 år bärgar jag dem, torkar och pånyttföder dem som konstverk.

Det är en långsam process men också fylld av överraskningar, för naturen kan vara en nyckfull medkonstnär. Själva processen blir en del av konstverket och lämnar spår i det färdiga resultatet; vraken blir bärare av sina egna berättelser.
Hur såg denna atlantångare ut innan den sjönk? Hur gick det till när den gick under och vad hände egentligen därnere i mörkret under åren när den långsamt förvandlades till vrak?
Varje vrak bär på en egen berättelse och det är min förhoppning att verken ska inspirera betraktaren till både funderingar och fantasier kring dessa berättelser.

Hemsida: nilslagergren.se
Instragram: nilslagergrenart/
E-post: nilslagergrenart@gmail.com

Denna målning kan ses som en hommage till Ingmar Bergmans tv-serie från 1973, ”Scener ur ett äktenskap”, och avsnittet som heter Analfabeterna.

Jane Magnussons dokumentär om Ingmar Bergman sändes i SVT 2018 och fotot på Marianne och Johan i kontorssoffan dök upp. Något talade i bilden som jag ville fånga upp och förstärka i mitt måleri. En känsla av instängdhet i jaget och handlingsförlamning.

I min ateljé arbetar jag just nu med en serie målningar där jag vill gestalta konflikten mellan vår upptagenhet av vårt inre och vår förmåga att ta in större globala kriser som kräver vår handling här och nu. Kriser som gör intrång i våra invanda beteenden, livsmönster och bekvämlighet.

Jag har tidigare arbetat med en serie skulpturer. En av figurerna kom att starkt förknippas med den danske filosofen Søren Kierkegaard. Skulpturen hette Søren och 16 exemplar fanns med på Liljevalchs vårsalong 2015.

Hela min skulpturserie var ett försök att gestalta ”en omvänd omvårdnad av det inre livet”. Det lever kvar även i mitt pågående måleri.

Originalfotografiet är taget av Lars Karlsson och copyrighten tillhör AB Svensk Filmindustri, som har givit sitt tillstånd till att använda fotografiet som förlaga.

Hemsida: www.asalandstrom.se
Facebook: @asalandstrom.art 
Instagram: @asalandstrom.art
E-post: asa@asalandstrom.se

Jag påbörjade det här projektet 1997. Jag jobbade med pensel och tusch. Jag hade en mårdhårspensel som jag tyckte väldigt bra om. Jag använde den dag efter dag. Till slut fanns det bara tre strån kvar på den där penseln. Det var ju bra för då blev strecken tunna och fina, men det var ganska svårhanterligt rent tekniskt. De tunna små stråna böjde sig så lätt.

Jag skickade in den första versionen av Röken från berömda konstnärer till Dagens Nyheter för publicering. Svaret blev: ”Vi uppskattar verkligen det drömlika fantasteriet som skapar sin egen logik, men bildlösningarna är vi inte lika imponerade av.” Jag visste att jag skulle återuppta arbetet med Röken från berömda konstnärer, men jag visste inte när. Tjugo år passerade.

I oktober 2018 lade jag ut en teckning på Instagram. Sedan lade jag ut en till. I april 2019 hade jag gjort 152 teckningar. Jag visade dem på en utställning i Ockelbo. Men Röken från berömda konstnärer är en cyklisk rörelse som innehåller ett oändligt antal teckningar. Versionen som visas på Liljevalchs innehåller 234 rutor. I november 2019 hade jag gjort 299 teckningar. I vår kommer en bok som innehåller 306 teckningar.

Om du vill se fler teckningar kan du följa mig på Instagram: b_j_o_r_n_l_a_r_s_s_o_n/

Boken kan beställas på e-post: bjornlarsson102@hotmail.com

Tanken var att skapa verk utan kreativa beslut under processen och därmed skyddas mot tvivel och självkritik. Verken i serien har jag därför valt att kalla Shields. Arbetet börjar med en idé om slutresultatet och hur jag ska komma dit, vilka material jag ska använda och hur de ska användas. En process med tydlig början och tydligt slut. Det känns tryggt.

Shields 4 som nu hänger på Vårsalongen är gjord i flera delar för att spara utrymme. Jag har jobbat med en del i taget och en överblick under arbetets gång är inte möjlig. Helheten ser jag först när delarna sätts upp på väggen.
Lodräta revor från tomma kulspetspennor, tömda på andra verk i samma serie, över vågräta svarta tuschstreck täcker 16 st 56x76 cm stora akvarellpapper. De vita revorna skvallrar om den nötande metod som använts vid tillverkandet av teckningarna. Nötande, enformigt, tidskrävande. Mekaniskt utförande, inte kreativt skapande.

Jag heter Johan Larsson, född 1989, uppväxt i Söderhamn, Hälsingland och bor i Stockholm.

Hemsida: johanglarsson.com

Eftersom jag dagligen arbetar kreativt i mitt yrke och mestadels efter andras idéer och design har behovet av att uttrycka mitt eget skapande pockat på mer och mer.
Under de senaste åren har jag arbetat på att utveckla mitt eget skapande och uttryck, främst i tecknandet.
Bland mönster och former i vardagen hittar och inspireras jag av siluetter som utvecklas till en berättelse/ historia. Ur fläckar på golv, slitagemärken, pappersbitar, etc. ser jag figurer som ”vill” komma fram.
I verket ”Metamorfos” finns rymdhunden Laika, likväl som Kafkas ”Förvandlingen”. En grillad hund eller kanske en get? Bara fantasin och känslan bestämmer vad verket visar. Vad som hamnar på pappret vill jag ska väcka fantasin hos betraktaren.
Oftast arbetar jag med grafik stift, kol och blyertspenna. Ibland också med inblandning av tusch, både i form av penna och flytande. I detta verk har jag även använt mej av collage.

Sedan ett antal år, arbetar jag som attributmakare på Helsingborgs stadsteater.  Medlem i KKV Nordvästra Skåne och har en bildlärarexamen från Konstfack. Född 1960 i Hjärnarp, nordvästra Skåne och bor nu i Helsingborg.

E-post: teatron17@gmail.com

En ljus försommarkväll åker jag förbi två ödehus som står på samma gårdsplan i Tornedalen. Jag vänder och kör tillbaka, kliver ur bilen, tar några bilder med min kamera. Stämningen är kännbar, en spetsgardin rör sig av vinden i ett trasigt fönster.
Gården heter Karinen. Jag får senare veta att det har bott en naturläkare här.
Nu, många år senare, ligger fotona av de två husen som underlag för mina verk med glödpenna på plywood eller pyrografi som det också heter. En teknik som tidigare ofta förknippats med dekorationsarbeten från sextio- och sjuttiotal, men mycket väl kan vara en av de allra äldsta dekorationsteknikerna.

Jag har alltid intresserat mig för gamla hus i mitt måleri, kanske för att jag själv växte upp i ett av dessa hus som byggdes under artonhundratalet eller nittonhundratalets första hälft. Huset är också en form eller volym där jag kan jobba fritt med ljus och färg för att frammana en känsla i mina bilder. 

I mitt senare måleri har jag också intresserat mig för de människor som har byggt och bebott de gårdar som jag målar. Där har mitt släktalbum gett mig såväl inspiration som underlag för mitt arbete med målningar på temat ”husens folk”.
Efter att ha bott elva år i Stockholm flyttade jag tillbaka till Norrbotten. I dag bor jag i det hus där jag levde min tid som barn, det finns i Orrbyn utanför Råneå i Norrbotten, här har jag också mitt ateljéhus. Jag har arbetat som konstlärare på Konstskolan Sunderby folkhögskola i tjugofem år.

Hemsida: www.leifalarsson.com
E-post: leif@leifalarsson.com

I landskapet Gästrikland, i "järnbärarland", har järnet haft en alldeles särskild betydelse. I landskapet kring Gästrike-Hammarby, där jag bor och arbetar, fanns järnhanteringen tidigt i historien, ända från före vikingatiden till fram idag. Hammarby hade sin guldålder under 1800-talet då brukspatron Thore Petre drev ett järnbruk här.
Gästrikland är fortfarande i sin guldålder med två stora stålindustrier, Ovako och Sandvik. Järnet är fortfarande landskapets pulsåder. Talesättet att ge järnet då man presterar lite extra, har en särskild betydelse i vårt landskap.

Det blir nu sjätte gången som jag deltar i Vårsalongen. Alla gånger utom en har jag visat skrotskulpturer av olika slag. Så även denna gång. På årets vårsalong visar jag två rävar som ”dansar” i en foxtrot. Skulpturen är uppbyggd av diverse järndetaljer (bl a två skrotade indiska mopedramar) från vårt komplexa industrisamhälle. Anonyma artefakter som förlorat sin ursprungliga funktion och kontext har monterats samman och fått en ny och upphöjd status, förvandlats till något helt annat, genomgått en s k metamorfos.
Skulpturen har även symbolik till vår mänskliga tillvaro där mycket problematiseras och livet går runt i cirklar.

I måleriet, som jag håller igång under vinterhalvåret, ingår djuren mer sällan i motivvalet. I mina skulpturer är de nästan regel. Skulpturerna görs under sommarhalvåret, då jag gärna håller till utomhus i ateljéträdgården.

Många av mina skulpturer har genom åren föreställt djur i olika skepnader, som t ex Hundar utan namn, herrelösa. På vårsalongen 2009 deltog jag med en stor tjur uppbyggd av järnskrot. Den fick namnet Ser rött. På salongen 2011 deltog jag med tre mycket speciella hundar, tre parafraser på tre berömda politiker under 1900-talet (Churchill, Stalin och Hitler). På salongen 2013 visades Myggan, en monstermygga uppbyggd av järnskrot. Fåglar, tuppar av olika slag, var länge ett huvudtema. En tupp visades på Vårsalongen 1987.
Några skrotskulpturer finns på min hemsida: http://www.tordlarsson.se/Skulptur/SkulpturSkrotskulptur.htm

Djuren är tacksamma att arbeta med som objekt, då de ofta är uttrycksfulla i sig själva. De har i historien fått symbolisera olika mänskliga egenskaper och skeenden. I vårt talspråk ingår djuren som förstärkningsord ex. listig som en räv, dum som en gås, envis som en åsna, hal som en ål, etc. Historien är full av mytiska berättelser, där olika djur agerar eller interagerar med människan. 

Som gestaltare av djur är jag bara en i den oändliga raden av konstnärer som sedan urminnes tider tilltalats av djurens olika skepnader. I folktron besatt djuren i många fall övermänskliga krafter och sinnen och det var vanligt att gå i djurhamn för att komma i besittning av dessa krafter.
Urkraften i grottmålningarnas djurskildringar är påtaglig. Var de uttryck för besvärjelser med önskan om god jaktlycka? Eller skapades de efter god jakt i pur glädje? (I en tid då även människan kunde vara villebråd).

Broderiet Girjas handlar om en sameby i Gällivare kommun som drog den svenska staten inför rätta för att klarlägga vem som äger rätten till jakt och fiske inom deras fjällområde. En beslutanderätt som svenska staten tog ifrån samebyarna 1989 då ILO 169 om ursprungsbefolkningars rättigheter röstades igenom. Beslutanderätten över vilka som fick jaga och fiska inom samebyarnas områden, som tidigare legat på samebyarna själva, gavs då till länsstyrelserna.

Tingsrätten och Norrlands Övre Hovrätt har 2016 och 2018 dömt till samebyns fördel och fastställde att Girjas sameby har ensamrätt att förfoga över jakt och fiske i sitt område ovanför odlingsgränsen. Staten har överklagat och Högsta domstolen kommer att ge sitt utslag runt årsskiftet 2019/20.

Vargarna i bakgrunden är en metafor för de hot, fyr- eller tvåbenta, som kan finnas mot samebyar. När jag bodde i de jämtländska fjällen hade vi en granne som hittade papper på sitt hus från när det byggdes någon gång på 40–50-talet. På papperet stod det att huset hade byggts till samer. Vi stod då och pratade om varför det stod så – rasar det ihop snart eller använde de undermåliga material? Frågan kvarstår, så det är därför det även finns hus i bakgrunden på broderiet.

(En sameby är en ekonomisk förening. Det vill säga, Inte en fast by utan samer som gått samman för att hjälpa varandra med renskötseln.)

I mitt barndomshem hängde enkla bokhyllor på väggarna i vårt allrum. Bland alla böcker, som mest var för de vuxna, trängdes små saker som var roliga för oss barn, t ex en slangbella, en magnet i form av ett "U" och japanska pennor.
När jag var liten var min favoritplats framför dessa bokhyllor. Där fann jag mycket nöje i att läsa boktittlarna på ryggarna och titta på omslagen.
Det är så intressant att titta på andras bokhyllor. Se hur böcker ligger i travar, böcker i olika storlek i oordning. Hur de står lutade mot varandra … Är det inte rart?

Ensamhet är en individuell och subjektiv upplevelse, inte en situation. Känner du dig ensam så är du ensam. Även om du befinner dig inbäddad bland människokroppar, rörelse, färg, badringar eller till och med kärlek så kan en känsla av ensamhet skölja över dig.

Mitt namn är Manne, jag är 23 år och arbetar som nattreceptionist. Mina verk har kommit till under de sena timmarna när arbetsuppgifterna är utförda. För tre år sedan hittade jag en låda med oljefärg i mammas garderob. Jag fastnade för oljans flexibilitet, mångsidighet och förlåtande fördelar. Jag kan lämna arbetet precis när jag vill och återuppta det flera dagar senare utan att färgen torkat.

Motiven jag väljer består alltid av människor. Oavsett vilket ämne jag vill belysa eller vilken individ jag avbildar, så blir målningen ett resultat av vad som händer i mig, som ett känslomässigt självporträtt. Om det är provokativt eller om det är pretentiöst så handlar det om min sinnesstämning under processen – jag undkommer aldrig mig själv.

Hemsida: mannelennestig.com

I mitt arbete utforskar jag rum. Mitt syfte med dessa rum är att skapa en slags plats för mig själv och betraktaren att gå in i. Det är viktigt för mig att rummen är tomma då jag tänker att det är i stillheten och ensamheten man kommer närmast sig själv, sina känslor, tankar och drömmar.

Jag samlar på mig ett bildbibliotek av färger och former som jag möter i vardagen, ute på gatan, samt tar inspiration från arkitekturhistoriska byggnader jag besökt. Min process består huvudsakligen av tre moment: jag bygger en skulptur, en slags husmodell, som jag i sin tur fotograferar och målar av. Jag leker med ljusspel och perspektiv, vänder och vrider på min modell, placerar mig innanför eller utanför. På så vis tänker jag att målningarna blir öppna. Är dörren en ingång eller utgång? Är det inomhus eller utomhus? Inifrån eller utifrån?

Elsa Leo, född 1997, uppväxt och bosatt i Stockholm.

Lager läggs till lager av färg. Skrapar bort, målar över, den rätta känslan vill inte infinna sig. Någonting fattas.
Då plötsligt genom en hastig och oplanerad penselrörelse så finns han där. Jag möter den uppfodrande blicken hos en skogens invånare. Som en påminnelse om vem jag själv en gång var. Där allting började. 

Jag växte upp med skogen som min naturliga lekplats. Tillsammans med mina systrar utforskade jag myrarna, mossmarkerna och den täta granskogen. Vi följde de av djuren upptrampade stigarna i förhoppning att någon gång få möta ett lodjur eller få en skymt av den svarta korpen.

Skogen har alltid varit en fristad för mig. En plats att dra sig undan alla måsten och förväntningar. Här kan jag samla tankarna och hitta tillbaks till mitt sanna jag. Här hittar jag också motiv och inspiration till mina målningar.
Den lilla räven i bilden speglar just känslan av trygghet och hemvist. Men också oron över vad som sker med naturen. Hur länge till får våra gammelskogar och dess invånare finnas kvar? Hur länge till kan vi få uppleva skogens helande kraft.
Tiden krymper. Med mina bilder vill jag påminna om värdet av en vild och orörd natur både för djur och människor.

Jag kanaliserar glädje och kreativitet i mina textilskulpturer och spelar ofta på kontrasterande karaktärer. På senare tid har min omsorg om natur och klimat fört mig närmare djurens rättigheter. Jag vill få människor att tänka på hur vi interagerar med djur och vår planet som helhet.

Jag är svensk men flyttade till Skottlands vilda och vackra högländer 2004 där jag bor med min man och två döttrar. Jag är självlärd textilkonstnär och klipper varje skulptur fritt, utan mönster. Mitt motto är enkelt: ”Jag gör vad jag vill”.
Skapandet är nödvändigt för mitt välbefinnande och jag har ofta runt 15 skulpturer på gång så jag kan jobba med den som inspirerar för stunden.

Apan är sydd på maskin och för hand av oblekt bomullstyg och är sedan målad med flera lager textilfärg avslutat med detaljer av bladguld. Ögonen är glas. Han har på sig en gammal, solkig cirkuskrage och en liten röd fez och är monterad som en äldre dragleksak men pinnen har gått igenom köttet och han blöder.
Vid första anblicken ser han ut att vara till förnöjelse men vid närmare betraktande får han oss förhoppningsvis att tänka på och diskutera vårt förhållningssätt till tillvaron.

Hemsida: www.charactersbyjulia.com

De verk som visas här på Vårsalongen är ett resultat av att jag under en längre period nästan uteslutande använt kollage som arbetsmetod.

En metod som förbereder på det oväntade, där ett förhandsarbete kan göras och man tänker sig att det kommer gå si, men så går det så. En metod som även kräver en total närvaro i vad som sker, där man bör frångå det man vill se till förmån för det man verkligen ser, i stunden.

Själva arbetet består av en samling figurer, som var och en utformats individuellt i olika skalor, skepnader och kulörer. Nya förutsättningar uppstår därefter för att konstruera och se ett nytt/nya sammanhang; i påläggande och borttagande av flera lager – slutligen till ett ögonblick av tillblivelse.

Samtliga verk kan betraktas på olika avstånd, från att se flera olika enheter till en sammansatt enhet.

Född 1993, bor och verkar i Stockholm. Utbildad vid Kungliga Tekniska högskolan, Eidgenössische Technische Hochschule Zürich och på Stockholms Universitet.

Hemsida: http://liangfelicia.com
Instagram: @felicianliang
E-post: felicia.narumi.liang@gmail.com

Jag har arbetat länge på Inutis ateljé på Lilla Essingen. Jag arbetar metodiskt och målar av nästan allt. Oftast blir det bilder från böcker, inte sällan konstböcker. De här verken är fria tolkningar av den amerikanske konstnären Edward Hoppers måleri.

På Vårsalongen 2019 ställde jag ut två verk i kol, föreställande skogar och hus som brann. I år är det två oljemålningar som är en fortsättning på de miljöer och tillstånd jag befann mej i då. 
När jag målar i färg tycker jag om att börja på en svart yta. Det är skönt att inte ta med allt som jag ser, därför reducerar jag, kanske lägger till något som inte är synligt. Utgår ifrån verkligheten, någon miljö, stad eller land, sen lägger jag till min inre verklighet eller något jag tycker om, eller inte tycker om. Färger som attraherar eller skaver. Jag bor och arbetar i Göteborg. 💃🏿💃🏿💃🏿

Instagram: zuzanetta1961

I mina bilder arbetar jag i akvarell och vanligtvis kombinerar jag akvarell, trycktekniker och collage i stora format. Jag arbetar gärna experimentellt och använder alla möjliga redskap, helst inte pensel utan plastbitar, kartong, stickor, tejp m.m. Bildens uttryck är för mig viktigare än själva tekniken. 

Ett återkommande motiv för mig är fönsterfasader då jag tycker det är intressant med det rutmönster som upprepar sig och jag målar gärna abstrakt. För mig är dessa fönster mer än en fasad, de bildar ett mönster med ytor och öppningar som har något dolt bakom. De blir till en labyrint av olika vägar och möjligheter och symboliserar ibland själva livet.

Just dessa tre bilder på Vårsalongen målade jag under en konstnärsvistelse i Setubal, Portugal. Jag var ute i staden och skissade för kommande måleri då jag fascinerades av virrvarret av elkablar och de slitna fasadernas spår av människan. I mitt måleri där fick jag ofta besök av en gatuhund som jag till sist blev vän med och kunde skissa av i olika positioner. Hunden var en del av platsen och sammanhanget. Bilderna handlar om en plats, ett möte, en kontext som jag fick vara en del av. Bilden med hunden heter ”strayers” där han är den ena och jag den andra, en tillfällig gäst i hans sammanhang.

Ulrika Lindblom, född 1967. bosatt i Sigtuna.

Hemsida: https://www.ulrikalindblom.com

Jag är en konstnär, född 1954 i Stockholm. Jag lever mycket i min fantasi, det som händer runt om kring mig älskar jag att studera. Många av intrycken för jag över till mina figurer som jag målar. Därför är det viktigt att få dit ögonen så att dom börjar leva. 

På något vis är det nästan figurerna som bjuder mig på en berättelse, beroende på hur dom ser ut, eller vilken uppsyn dom har så föds budskapet. Jag har oftast en någorlunda idé, men är väldigt flexibel och kan låta det fara iväg … jätteroligt faktiskt! Det kan sluta hur som helst. 

Målningarna som kom med på Vårsalongen föddes ur alla dessa bilder som kablades ut i nyhetsflödet i våras, då det var många intervjuer, framförallt en med en svensktalande göteborgare i burka som var jätteilsken över att inte Sverige uppfyllde sitt ansvar och tog hem henne och hennes barn, för nu var hon ”trött på det här skitlivet i öknen”. Allt kändes så märkligt. Där blev bilden med mina ”flyttfåglar” till. Hur alla folkslag har flyttat åt alla möjliga håll i alla tider. Sen såg jag framför mig den här dalkullan som drog till USA. Vietnamesen som ska iväg till Sverige och skulptera naglar. Papegojor från Sydamerika som reser i Ikeakasse med sina kaktusar… så där löper det på i mitt huvud. Jag har nästan aldrig tråkigt. 

Hemsida: liselott-lindberg.se
E-post: liselottlindberg@telia.com

Jag heter Clara Lindegren, jag föddes på 70-talet och växte upp i Valdemarsvik, Östergötland. I dag bor jag i Stockholm och jag har bott här i över 20 år. Jag arbetar som illustratör och konstnär.

Om katten Sigge.
En dag kom grannen in och sa att de fått kattungar och att en var helgrå som min mamma önskat. Hon var skeptisk men gick ändå över och tittade. Och minst i kullen av tre låg han där. Mamma sa ja på en gång. Han utvecklades senare än sina syskon och det var hunden Skorpan som tog sig an honom. Hon lyfte honom i och ur korgen då han inte kunde det själv. 

Liten var han när han kom till oss men han växte och växte och hade en toppvikt på 10 kilo. Inte tjock men STOR! Han älskade att följa med till skogen men ville gärna bli buren. Och där låg han i famnen och tittade på fåglar. Jag kallade det för Sigge på långritt. Han älskade mat och han åt gärna upp matrester som skulle till hönsen såsom broccoli och potatis. Han blev vindögd när han åt.

Han blev 21 år och han dog tio dagar efter att min mamma gick bort. Och en sådan fin koppling till mamma är att hon ställde ut på Vårsalongen 1989 och nu är jag här och det är med hennes katt.
Sigge har för alltid en plats i mitt hjärta. Jag har försökt att fånga hans väsen här som var vänligt, mjukt och ointelligent.

En sommar som gick, en tid som gick, en barndom som gick. En polaroidbild som togs till en resedagbok. Bilden väckte många känslor i mig när den dök upp flera år senare.

Du hade börjat bli stor, på väg in i tonåren. Kanske var det sista sommaren du badade på det viset. Kanske var du redan obekväm med den sortens lekar. Var det jag som försökte bevara tiden i fotoögonblicket? Tiden som när fotot dök upp sedan länge var förbi.

När jag fotograferar kan jag inspireras av en stämning eller av saker jag ser i vardagen. Det kan vara ett ögonblick eller alldagliga ting som bildar ett stilleben. Jag samlar gärna bilder kring visuella teman.

Screentryck, målning, teckning, foto – jag vill blanda alla tekniker. Hittar jag material som har patina använder jag det som grund. Typiskt kvinnligt hantverk, nyskapande och modiga konstnärer, teman som sexualitet och könsroller berör och inspirerar mig.

Instagram: lindgren_marika
E-post: ingermarikalindgren@gmail.com

Tjärnen är en magisk plats där stillheten viskat fram historier om skogens väsen sen urminnes tider, men bara om man sitter helt stilla och lyssnar mycket uppmärksamt.

Jag har sedan flera år tillbaka valt att genom avbildning lära känna min hund Alice och idag kretsar större delen av mitt konstnärskap kring detta.
Fotografier tas som förlaga. Med hjälp av tusch och vatten på papper blir det ett sätt för mig att framkalla.
På det vita pappret läggs tuschet på; från ljus till mörker, lager på lager, tvingar jag pigmentet att samarbeta med vattnet.
Vissa detaljer görs med exakthet, andra låter jag vattnet styra, ett samarbete mellan människa och material. Gråskalan utelämnar extra intryck av färg och bilden blir ett dokumenterat minne.
En dokumentation av något som inte varar för alltid, utan endast finns här och nu.
Det är en konstant pågående och växande serie

Född 1988, bosatt och verksam i Vanås, Skåne.
Hemsida: www.jenslundberg.net
E-post: jens88lundberg@gmail.com

Maria Lundgren, Göteborg, född 1955

”Borttagen före visning” är en av titlarna på mina målningar som alla är inspirerade från bostadssajten Hemnet. Det är ett narrativ som jag jag arbetat med under de senaste åren. Jag är en flitig besökare på denna hemsida för försäljning av hus och lägenheter. För det första är det ett enkelt sätt att få del av intressanta byggnaders interiörer. 

Har man som jag följt utvecklingen av de bilder man väljer att lägga upp är homestylingtrenden tydlig. Mäklarna uppmanar sina kunder att anlita någon som stylar lägenheten, tar dit nya trendiga möbler och placerar ut samma kuddar och filtar i lägenhet efter lägenhet. Likriktningen breder ut sig, och avskalade och designade rum blir ett måste för en lyckad försäljning. Kunderna uppmanas att ta bort personliga tillhörigheter och rum skapas som mer liknar en möbelaffär.

Färgskalan är naturligtvis väldigt viktig i dessa tillrättalagda hem. Det vita dominerar och många väggar målas om enbart för att ta sig korrekta ut i försäljningsprospektet och på Hemnet. Möblerna skall helst vara designmöbler och på väggarna hängs inramade posters av rätt sort. Det vita förstärks med svarta och gråa nyanser. På borden skall rätt vas med rätt sorts blommor stå.

Trenden att styla vid försäljning håller i sig och vi matas mer och mer och vänjer oss vid dessa bilder. Frågan är hur mycket det påverkar oss när vi formar våra egna bostäder.

Jag målar med akryl på linneduk eller mdf-board. Akryl torkar fort och man kan använda den tjockt eller utspädd i mycket vatten för laseringar.

Hemsida: maria-lundgren.com

Med mina båda föräldrar som konstnärer och tidigare elever på Konstfack har jag alltid varit uppmuntrad till att skapa. Som barn blev jag och min bror indragna på otaliga konstmuseer runtom Europa, vilket jag kanske inte då såg värdet av. Idag är jag otroligt glad och tacksam över den inflytelserika uppväxt jag har fått. Jag kan alltid luta mig tillbaka mot konsten, som nu har fått en stor plats i mitt liv. 

Jag är utbildad till biolog vid Stockholms universitet och läser nu mitt sista år för att bli biologilärare på gymnasienivå. Jag är väldigt upprymd av mitt karriärval och upplever att det går hand i hand med mina kreativa sidor.

I mitt konstnärskap hämtar jag mycket inspiration från äldre konstnärer såsom Hieronymus Bosch och Rembrandt, men blandar gärna in modernistiska inslag. En annan källa till inspiration är naturen, där jag hängivet studerar yttervärldens makalösa form och struktur.
Jag arbetar mestadels med olja på duk, men kan lika gärna ta till andra material om jag tycker att de speglar min känsla bättre.

Min målning ”Ferrell” kom till efter att jag sett flera filmer som skådespelaren Will Ferrell medverkat i. Han har en väldigt färgstark personlighet vilket jag valde att förstärka med de abstrakta formerna och kontrastrika färgerna.
Will Ferrell ger mig alltid inspiration – detta är min hyllning till amerikanen med sommarhus i Sverige som alltid får mig att skratta.

Nya projekt dyker upp under min instagram: agneslank_art
E-post: agnes8lank@gmail.com

Jag återupptog ett ungdomsintresse när jag började måla igen för fem år sedan och att få en tavla utställd på Vårsalongen är verkligen en dröm som förverkligas. Att måla innebär en viktig avkoppling för mig, minst en dag i veckan måste jag få måla! Jag började måla i akryl för att det kändes som en mindre tröskel än att måla i olja och nu har jag vant mig vid det och tycker den korta torktiden oftast är en fördel. 

Jag målar helst miljöer i min närhet. Idén till målningen ”Pappa” kom sommaren 2018 när min pappa hade varit allvarligt sjuk och jag var en period tillsammans med honom på hans sommarställe strax söder om Särö på västkusten. Det var en varm sommar och min pappa som är en envis man ville absolut bada trots balansproblem. Jag övertalade honom att gå till stranden i badrock för att slippa utmaningen med ombyte på stranden. Badrocken med ankorna köpte min mamma till honom för mer än 40 år sedan och har använts varje sommar sedan dess.
Strandängen hos pappa är en underbar plats med mycket himmel och ett speciellt ljus och nästan inga människor, precis som det är på tavlan.
Sara Margolin, född 1965, Stockholm.

Jag är 23 år och studerar Form vid Beckmans Designhögskola i Stockholm. Jag har tidigare studerat måleri vid bland annat konstskolan Idun Lovén, vilket gett ett intresse för måleri.

Målningen Artificiell avbildar ombyggnationen av Slussen, Stockholm, under oktober 2018. Varje morgon passerar jag Slussen, situationen är alltid en annan än den jag såg dagen innan. En precis plan för framtiden mejslas fram ur marken. Berget blottas, samma berg som så många människor före oss sett på, varje morgon och varje kväll.
Marken täcks av fabricerade material; betong, plast, metaller. Samma fenomen som vi ser överallt runt om oss i vår tid, en vilja att skapa en artificiell omgivning. Vi kan aldrig återskapa det som fanns där innan, det är ett rums död och ett nytt rums födelse. Kontrasten mellan de två har aldrig varit så stor som idag.

Jag saknar att leva i en värld som inte är konstlad – uppbygd efter ritningar som tämjt vatten och träd in i en anlagd miljö. Vi förändrar våra livsvillkor och modifierar vår värld. Vad gör det med oss?

E-post: engla.mebus@hotmail.com
Instagram: @felicia.mebus
Portfolio: https://www.beckmans.se/kontakt/profil/u/3563/felicia-mebus/

Maria Melin, född i Upplands Väsby 1976. Bor i Kristinehamn. Jobbar som bildlärare på 7-9 Stenstalidskolan. Arbetar med måleri, teckning, foto mm.

Medlem i Värmlands konstnärsförbund:
https://www.varmlandskonstnarsforbund.se/poster/143-maria-melin

Instagram: mariamelinkonst