Anneli Nise

Titel 229. Bytet
Teknik Olja på duk

I mitt bildskapande har jag aldrig någon skiss eller förlaga. Det är en svår start. Hur kan jag någonsin göra en ny bild? Det känslan infinner sig trots alla bilder som kommit till under åren. En process påbörjas där jag söker efter något som jag inte riktigt vet vad det är.
Oftast jag lägger jag på en färggrund, söker en färgton som krokar fast i mig. Jag provar mig fram, det kommer upp tankar och känslor, processen består av både tillägg och av att torka bort färg, nya former och färger skapar nya vägar. 

Det är synminnen och känslor, allt som följer mig som kommer att provas i processen. Färgen är min vän, den måste stå i god relation till mig, den måste tala till mig. Motiv kommer upp och ibland kan jag härleda dem till specifika händelser, känslor och intryck. Ibland förblir bildmotivet en gåta.

I målningarna Klippguden 1 och 2 var det ett synintryck som låg till grund som kom att dyka upp i skapandeprocessen i flera bilder.
Det var ett enormt getingbo som jag såg dagligen under flera veckor. Det var tunna lindor vävda av getingar, de skapade glipor som blev till ett ansikte med mun och ögon, den väckte en känsla av en tyst fördold makt, allvetande och hotfull. En immanent makt som jag inte blev klok på, vad ville den? Den kom fram i bildskapandet för jag tror jag behövde försöka förstå den eller oskadliggöra den. Den känns nu inte farlig längre trots att jag inte riktigt förstår den.