Karin Olsén Öberg

Titel 253. Stenar jag känner
Teknik Akvarell, 10 delar

Jag har arbetat med bilder ända sedan jag var ett litet barn. De är ett sätt att berätta för mig själv och kanske för andra, att få struktur på den blandning av känslor och förståelse som intryck ger.
Nu som drygt sextioåring ser jag att motiv och frågor har förändrats. Tidigare i livet var det mycket människor och relationer, på senare år har det handlat om naturen och människans plats och förhållande till den. 

Jag har levt över trettio år på samma ställe i Nordingrå i Ångermanland och så händer det – mitt liv förändras … mitt hem brinner ned. Det var inte tingen som gick förlorade som var det svåra, det var sammanhanget. Hudlösheten. Ett skydd, en struktur som rycktes bort.

Jag bor kvar på platsen och det yttre finns kvar. De här stenarna som har samlats av både mig och barnen och ligger på gården är som vänner. Tunga, hemlighetsfulla och berättande om tid, trygghet och kontinuitet. Vad är det som känns? Kan jag förmedla det?

Många människor idag har tappat sina sammanhang. Och jag funderar hur livet ter sig när allt kastats överända.
Materialet ger mig ofta inspiration och idéer. Den här gången har jag arbetat med akvarell. Motsättningen mellan det lätta i akvarellen och det tunga i stenen utmanade mig. I arbetet att bygga upp stenen lager för lager, långsamt inträdde ett meditativt lugn som jag hoppas att även andra kan få del av.
Det runda och det kantiga, hårda – alla delar blev viktiga för helheten.